När jag träffar Sini Sundqvist har hon precis hållit en morgonsamling i Karamalmens skola i norra Esbo.
– Jag talade om välgörenhet, lite om vad kyrkan gör men också om vad vi kan göra för varandra i vardagen. Och så var det en liten grupp elever som spelade blockflöjt. Finns det något gulligare än små barn som spelar instrument?
Att hålla morgonsamlingar hör inte till hennes huvuduppgifter, men hon rycker in där det behövs. Sedan september är hon t.f. ungdomsarbetsledare i Esbo svenska församling. En intensiv vårvinter i jobbets tecken ligger bakom henne. Den kulminerade i en lyckad påskskriftskola.
– Det uppstod en fin gemenskap. Samtalen med de unga väckte många tankar hos mig, också tankar om hur det arbete jag gör kan utformas.
Sini Sundqvist säger att många tonåringar signalerar att de saknar en meningsfull kontakt till en vuxen person.
– De tycker att det är svårt att tala med vuxna. Alla vuxna de kommer i kontakt med har någon form av auktoritetsposition, som lärare eller förälder. Då går det inte alltid att föra ett samtal på samma nivå – den vuxna blir ofta den som vet bäst och ska förklara hur allt ligger till. Samtidigt längtar de unga efter vuxna att tala med.
Sini Sundqvist säger att hon själv kände samma sak när hon var tonåring.
– Tyvärr är det så att vuxna sällan tar sig tid att tala med ungdomar och faktiskt höra hur de har det.
Hon vill utforma ungdomsarbetet i församlingen så att samtalet får mer plats.
– Allt ska inte vara spex och stoj bara för att det handlar om ungdomar. Det finns många som inte alls tycker att det är roligt med lekar utan föredrar samtal.
Läs hela artikeln i Kyrkpressen 18/2015.