– Nu skrattar jag på alla bilderna, säger Gunilla Luther-Lindqvist när jag lagt ner kameran.
Även om vårt samtal kom att handla om mänskligt lidande är det svårt att föreställa henne som annat än glad.
– Jag har en inre lycka och man får vara glad när man ser Gud verka i allt elände. Varje gång jag kommer hem efter en resa till nödställda är jag lycklig över att få vara ett redskap. Vi är alla en länk i kedja, även den lilla tanten i stugan som stickar strumpor är värdefull. Jag har fått kallelsen att föra ut hjälpen, säger hon.
Den kallelsen fick hon redan som skolflicka i Munksnäs i Helsingfors.
– I fyrtio år bad jag till Gud att jag skulle få fara ut i världen och jobba med utsatta barn. Men tiden gick, jag gifte mig och fick fyra barn som växte upp. För femton år sedan gick jag en biståndskurs i Vasa och tänkte kanske det kommer nåt ännu. Men även om jag var beredd så öppnade Gud öppnade inte den gången heller.
Eter att hon gick i pension 2009 fick hennes man Bertel ett erbjudande att flytta till Azerbajdzjan för att bygga kraftverk.
– Jag var genast med på noterna. Efter en vecka i Azerbajdzjan kom jag in som volontär på ett barnhem med 150 gravt handikappade barn. Sedan den dagen var jag tre eller fyra gånger i veckan på avdelningen för de 40 mest gravt handikappade barnen. De var fullständigt apatiska och ändrade inte en min när vi kom. Jag hade med min gitarr och började med musik- och kramterapi. Jag försökte se varje barn och visa att de har ett människovärde.
De vistades tre år i Azerbajdzjan.
– När min man blev pensionär konstaterade att vi inte kan lämna barnen utan fortsätta jobba med dem.Men jämna mellanrum har vi återvänt dit. Vi har märkt att barnen blivit gladare. De känner igen oss och vi möts av glada rop. Jag tror det är avgörande att de fått uppleva Guds kärlek.
Att förmedla den kärleken är något Gunilla Luther-Lindqvist vill göra.
– Jag ser det som Nadas största uppgift att besöka dem som har det svårt, krama om dem och lyssna på dem. Det är viktigt att vi ser dem som människor. Maten och pengarna som vi har med oss kommer på andra plats. När vi besökt de syriska flyktinglägren i Turkiet har jag försökt förklara att det är många människor i Finland som ber för dem.
I mitten av mars kom hon hem från sitt senaste besök till i Gaziantep i Turkiet och barnhemmet i Azerbajdzjan. Hon blev ordförande för Nada Nord i juni 2013 och föreningen började sitt projekt Syriens barn ett halvår senare.
– Flyktingarna lever i fruktansvärde förhållanden. Vi har sett barn som lemlästats i kriget och vi har besökt fallfärdiga hus där det kunde bo 50-60 människor i en tvårummare med vatten som rinner efter väggarna.
Läs mera i Kyrkpressen nr 14-15/2015