Slutade springa undan

– Jag intalade mig att allt som har med kristen tro att göra är bara bluff och båg, säger han. Jag gjorde alla slags revolter och försökte på alla sätt komma så långt som möjligt från Gud. Men vart jag än sprang så stod Gud alltid där. Jag var lika irriterad varje gång.

Till sist kom han till en punkt då han gav upp.

– Det finns en enorm trygghet i att jag inte kommer undan Gud. Det är basen för min tro. Kanske det verkar snedvridet men det gör att jag varken behöver bry mig vad folk anser om mig eller min tro.

Han slutade springa undan i gymnasiet i samband med att han träffade sin blivande fru Nicolina.

– Jag förälskade mig i någon som jag inte ville bli förälskad i, en prästdotter från Larsmo. Varken Larsmo eller präster stod då högt i kurs hos mig. Nicolina råkade vara båda. När vi träffades utmanade jag hennes tro. Hon utmanade också mig och jag började fundera på sådant jag försökt skjuta undan.

Nu, när han vet vad ha ska se på ser han tecken på Gud överallt.

– Man brukar säga att de som väntar barn ser barn överallt. Som troende ser jag Gud överallt. Man måste nästan vara blind för att inte se det. Det går inte att tro att allt kommit ur en stor gegga när man åkt ut till Mässkär (en ö utanför Jakobstad) en sommardag, sett Blue Mountains i Australien eller sett solen gå upp i Belize. Det är för vacker att vara en slump.

Läs mera i Kp 4/2014