Kari Mäkinen stötte på Folkräkningen i Betlehem av den flamländske renässansmålaren Pieter Brueghel (d.ä.) för flera år sedan och blev förtjust.
– Den handlar om hur Gud i Kristus talar till oss på vår egen nivå. Inte ovanifrån, inte från maktens centrum. Det hänger också samman med hela reformationens grundtanke. Den som inte sänker blicken, till det som sker i mitten av allt som händer, upptäcker det inte, säger han.
Den havande jungfru Maria bär in Kristus i de fullt upptagna människornas vardag.
– Utan detta saknar hela målningen betydelse. Han som vilar i Marias mage är dess hela centrum. Han är på väg in i folkets liv, samtidigt som de fortsätter att syssla med sina vardagliga sysslor, kommenterar Mäkinen.
Enligt honom utmanar målningen betraktaren till ett särskilt seende. Han kallar det ”den sänkta blicken” eller ”reformationens seende”.
Med tanke på det tumult som uppstod efter riksdagens ja till äktenskapslagsreformen och de många som lämnade kyrkan i december – tycker du att det finns något i den som är aktuellt också nu?
– Reformationens seende är fortfarande viktigt, det att Kristus inte väljer vem han rör sig bland. Det spännande i målningen är att det finns så oändligt många människor med på den, närmare två hundra, och att de uppvisar en så stor mångfald. Det råder ingen ordning över hopen – de marscherar inte i takt. Vi grips lätt av rädsla över att tappa kontrollen. Även då får vi lita på att reformationens blick håller: Det är Kristus som ger sammanhanget dess betydelse.
Dina uttalanden om äktenskapslagstiftningen har väckt stark kritik. Vad ska/får en ärkebiskop säga?
– Jag kan inte tänka så – en utgångspunkt som slår fast vad man får eller inte får säga sätter bojor på folk. Däremot måste ärkebiskopen – och de andra biskoparna om man utgår från herdetanken – tala ansvarsfullt. Ibland gäller det för herden att vara den som går längst fram, ibland att vara den som går längst bak och ser till dem som blivit efter. Ibland handlar det om att gå mitt i hopen.
Vilken position är det som har varit aktuell nu?
– Lite av alla tre. Det som lyfts fram tydligast i medierna är när herden går ”längst fram ” och ”längst bak”. Då kan det uppstå en oro över att ”är han nu inte alls med oss?”. Men jag vill säga att jag har försökt se till hela hopen.
På frågan om hur det känns att ta emot massiv kritik konstaterar Kari Mäkinen att det inte bara har kommit negativa reaktioner, han har också fått ta emot tack.
– Det handlar snarast om att en biskop måste ta emot många känslor, erfarenheter och synpunkter. Att jag har fått göra det visar att frågan handlar om något med stor betydelse för många. En del har talat om hur de känner sig befriade, andra känner osäkerhet, förvirring eller rädsla. I det här skeendet har vi, bland dem jag, varit tvungna att ta emot alla slags reaktioner. Då kan man inte säga att någon känsla är rätt eller fel. Visst har jag mitt i allsammans tänkt på Paulus ord om att gråta med dem som gråter och glädjas med dem som är glada.
Läs mer om ärkebiskopens tankar kring folkkyrkan, hur man ska våga hoppas i ett flöde av negativa nyheter och hans särskilda hälsning till alla svenska Kyrkpressenläsare i julnumret av papperstidningen!

Ärkebiskop Kari Mäkinen.
(Foto: May Wikström)
Ärkebiskopen tror på den sänkta blicken
Ärkebiskop Kari Mäkinen mediterar kring en renässansmålning och kyrkans uppgift att finnas mitt i allt som sker - både utmaningar och hopplöshetskänsla. 19.12.2014 kl. 07:00

May Wikström