Jul på en bondgård
Julens förberedelser började redan på hösten på vår bondgård i Räfsby i Östra Nyland.
Jag minns när grisarna slaktades och hur jag våndades som barn över deras döds ångest skrik.
Mamma bakade surt bröd och limpor och bulla längder och pepparkakor i veckotal, medan hon nynnade på en sång hela tiden. Vi garnerade pepparkakor och klippte guld pappers stjärnor och pappershjärtan. Sedan klädde vi julgranen med dekorationerna och med glitter och julgranskarameller och röda äpplen och levande ljus.
På Julaftons morgonen steg jag upp tidigt för att titta på ”Betlehems stjärnan”. Ingen vuxen kunde få mej övertalad att det nog var en klart tindrande planet, Venus, som man såg på den mörka julaftons morgonen. Min stora syster hade talat om att man kunde se ”Jerusalem” från vårt fönster i salen. Egentligen var det Finska Fiskeriets fabriks byggnader som syntes på avstånd. För oss barn var de Bibliska berättelserna en verklighet runt omkring oss.
På Julaftons morgonen såg pappa till att djuren i ladugården fick en mängd ny halm och en portion med havre var. En havre kärve, som sparats från skördetiden, fäste pappa i ett äppelträd. Vi barn kunde genom fönstret titta på gråsparvar och gulsparvar och domherrar som hungriga plockade havren ur kärven och ur snön undertill.
Mamma brukade varje Julafonsmorgon gå till en gammal tjänarinna med en korg full av goda matvaror. Hon hann också till Ulrika ålderdomshemmet för att dricka en kopp kaffe med gamlingarna där.
Vi två systrar skickades ut i byn med julpaket till ensamma åldringar. I paketen fanns en Jultidning, ett paket kaffe, och litet godis, som Martha föreningen hade skänkt. Då vi knogade på i mörker och i kyla med en korg emellan oss var vi inte så glada. Vi blev gladare då vi såg tacksamheten och glädjen i de gamlas ansikten över våra besök.
Julmaten var nu färdig att serveras, julskinkan stekt, lutfisken kokad och alla härliga, kålrots, morots och makaroni lådor stod rykande, sillsalladen var vackert upplagd i en glas skål. Vi barn hade fått duka matsals bordet med den finaste linne duken och bästa porslinet och kristall glas och servetter som gjorde bordet mycket festligt. Mitt på bordet stod den traditionella tre armade ljustaken med långa tända ljus. Vi hade nästan en eldsvåda tack vare våra snöflingor, av bommulls tussar på trådar hängande från lampkronan ovanför ljus staken.
Farfar och farmor och faster hade anlänt i sina fest kläder. Vi stod bakom de högryggade matsals stolarna och sjöng bordsbönen,” I Jesus namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få, välsigna ock på samma vis ditt helga ord till själens spis, Amen.” Medan vi avnjöt julmiddagen hörde vi julpredikan på radion från Borgå domkyrka. Biskop Karl Erik Forsell talade och tackade Gud för freden i vårt land. Freden i Finland hade varit dyrköpt och berört varenda hem. Mamma och pappa hade varit med om tre krig.
Efter den goda middagen, som vi barn mest uppskattade för all lördags korv med senap och kokt potatis, julskinkan var för fet, tyckte vi barn. Vi orkade knappt med en portion plommon kräm med vispad grädde, som mamma serverade ur en hög glasskål på fot, tillsammans med varma smördegs julstjärnor.
Medan pappa och mamma mjölkade korna fick vi barn sköta om disk och städning. Förunderligt nog slog vi aldrig sönder mammas fina glas eller porslin, Det hände nog att vi ibland slängde en silver sked i grisämbaret av misstag. Silverskedarna hittades senare med grisarnas tuggmärken.
Vi sjöng gamla vackra julsånger och pappa läste Julevangeliet ur Lukas andra kapitel. Sedan hörde vi någon bultande på dörren och in kom en gammal julgubbe. Då min syster var liten var hon så förskräckt så hon ylade av rädsla, speciellt då gubben och hans gumma följde efter henne. Till slut omslöts hon i fasters armar som förstod hennes förskräckelse.
Julklapparna var mycket uppskattade av oss barn. Var och en fick en ny utgiven bok, passande var åldersgrupp. Vi fick vi något nytt i klädväg. En stor gåva åt var och en var skidor eller skridskor eller en kälke. Vi barn fick en julstrumpa var med godis, jag minns ännu venyl lukten av strumpan.
Min syster och jag fick varsin dockvagn, gjord av faner och röd målad, vilka vi packade upp och slog in i julpapper om igen, av förtjusning. Jag fick låna min systers docka ibland men jag hade så innerligt bett om en egen docka. Till min häpnad fick jag inte en docka utan tre stycken i julklapp, och en hade t.om samma klänningstyg som min fasters.
Vi tyckte så synd om vår pappa som nästan varje år missade julgubben då han måste se till något av djuren just under den tiden.
Vi hade en speciell och originell person som kom till vår bondgård under våra uppväxt år. Vi kallade honom “bastubisin”, för han kom oftast på en lördag och bad om att få bada bastu och övernatta där. Han var en ”gårdfarihandlare”. Den sista gången han kom till Barsas gården var då min bror och svägerska bodde där med sina söta små flickor.
Reuter, som han hette, kom på Julaftons kvällen och försynt frågade sin vana trogen om han kunde få härbärge för natten. Reuter var gammal nu, han had varit en ståtlig man, litet böjd, men han hade en slags ödmjuk värdighet. Vi hade som barn tyckt att han liknade Jesus med sitt vågiga, mittbenade, långa, gråa hår. Vi hade respekt för honom också för han hade en lång kniv i en slida som hängde från hans bälte.
Reuter hade som ung fallit ner i ett lastrum på ett fartyg och skadat sitt huvud. Fastän han inte var helt som andra var vi imponerade av honom. Mamma tyckte att han talade den vackraste svenskan som hon någonsin hört. Han var mycket insatt i värld händelser och hade ett fenomenalt minne för numror på årtal och avstånd.
Reuter försörjde sig själv med att cycla runt i byarna med en kappsäck på paket hållaren. Han hade prydligt inpackade sybehör och rakblad, något använda, och hårspännen och kammar och diverse små saker till salu.
Som barn förundrade vi oss över hur mycket Reuter kunde äta vid en måltid, som ett helt jästbröd, och han bad mamma skära upp mera bara.
Den sista gången han kom var på själva julafton då familjen satt sig ner till julmiddagen. Min underbara svägerska välkomnade då Reuter och bad honom att sätta sig till bords tillsammans med familjen. Som en heders gäst togs han emot, som om det varit Jesus själv som kommit på julaftons kvällen. Reuter fick sedan på julkvällen somna lugnt och fridfullt i en varm säng i ett litet sovrum som alltid var tillhanda då han kom till gården.
I Bibeln kan man läsa i Hebreerbrevet 13:1, ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.” Mamma brukade alltid säga; ”Att visa gästfrihet för med sig Guds välsignelser.”
Många julhögtider har kommit och gått, men mina kära barndomsjular glömmer jag aldrig. De var och förblir vackra och dyrbara i mitt minne. Jag är så tacksam över mina goda och Gudfruktiga föräldrar och för all möda och arbete som som de utförde för oss barn. De gjorde vårt hem och vår barndom lugn och trygg. Jag är också tacksam över mina tre syskon som jag älskar så mycket.
Främst tackar jag min Himmelske Far och Fälsare Jesus, Kristus för all godhet och beskydd och alla fantastiska välsignelser som jag fått erfara.
Hagar Humberd, Portland, Oregon, USA
En annorlunda jul
Ett av mina finaste julminnen har jag från mitten av 90-talet. En nära släkting, då ensamstående mamma, skulle arbeta hela julen. Hur skulle hon ordna det för sin 5-åriga dotter då hon själv skulle vara på arbete hela julhelgen? Eftersom dottern var mycket förtjust i mig så frågade mamman om jag kunde tänka mig att ha hand om hennes dotter över jul. Det kunde jag.
Någon dag före julafton kom då mamman och dottern åkande genom nästan hela landet till mig. Det gick över förväntan att lämna 5-åringen hos mig. Tror att en bidragande orsak var vår hund.
Första händelsen som har fastnat i minnet var då vi besökte ”De vackraste julsångerna”. 5-åringen var inte van att vara i kyrkan. Hade knappt besökt en sådan tidigare. Hon var väldigt livlig, för att inte säga helvild, så jag var en aning orolig hur kyrkobesöket skulle avlöpa.
Vi kom in och satte oss i den väldigt vackra kyrkan. Ljusen glimmade i de gyllene kronorna. 5-åringen såg sig storögt runt. Satt tyst och sa inte ett ord. Vilket var mycket ovanligt eftersom munnen annars gick i ett. Tystnaden varade så länge att jag blev orolig. Mådde hon inte bra? Så jag frågade hur det var. Vad tänker du på? Då svarade hon: ” Jo jag sitter här och tänker så på GUD!” Hon satt stilla och andäktig under hela ”De vackraste julsångerna.”
Så blev det julafton. Min egen tonårsdotter var inte hemma utan var utomlands med sin far, min ex-man. Min dåvarande man var muslim och han hade kommit hem till julafton. När jag höll på med julmaten kom jag att tänka på en bekant till min man, en gammal ensam man, som han träffat på finska språkkursen. Jag frågade min man att vad tror han att den ensamma mannen gör på jul. Han sa att han sitter väl ensam i sin lägenhet och längtar efter familjen som inte fått komma till Finland. Då sa jag att kan du inte ringa och fråga om han vill komma till oss på julmat. Han ringde och frågade. Den gamla mannen blev väldigt glad över inbjudan och ville gärna komma.
Det blev en annorlunda jul! En bekants 5-åriga dotter, min muslimska man och hans vän, en gammal man, från ett annat land samt min hund. Vilket julsällskap! Vi hade inget gemensamt språk. Olika religioner. Olika åldrar. Men där satt vi och åt finländsk julmat, lyssnade på julsånger, väntade på julgubben som kom och firade en alldeles speciell jul. Full av glädje, värme och gemenskap. Att se 5-åringens ögon som strålade av lycka där hon turades om att sitta i våra famnar och att se tårarna som trillade längs den gamle mannens kinder då han varsamt strök barnet över huvudet. Ja det fyllde mitt hjärta med en sådan julglädje som jag aldrig känt.
”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.”
Julen kan se ut på många olika sätt.
"Julmakerskan”
Julen jag minns
Julen betyder mycket för mej, all musik, ljusen i advent, lucia och mycket mera. Den här speciella julen är från min barndom.
Min familj hade bott i Sverige några år på 50-talet, precis som så många andra. Däremotflyttade vi tillbaks i början på 60-talet. En av orsakerna var att jag som då var 2 år blev sjuk i astma och läkaren rekommenderade luftombyte. Mina föräldrar hade redan ett hus, men det var inte färdigbyggt. Beslutet var dock taget.Huset färdigställdes i mån av pengar och det var inte heller då lätt att få arbete på landsbygden.
Den julen jag minns allra mest var jag 8 år. Vi hade som vanligt någon form av renovering på gång. Bl.a. taket i köket skulle ommålas. Kvällen före julafton gick jag i säng med oro i magen. Hur skulle mamma och pappa hinna bli färdiga i tid? Nu var det inte speciellt julklappar jag tänkte på, för jag visste att det inte kunde bli många, men jag tyckte så synd om mina föräldrar som hade så mycket att göra.
När julaftonsmorgon kom, steg jag upp tidigt. Jag glömmer aldrig det ögonblick då jag kom in i stugköket och den värme som kom emot mej. Där stod julgranen färdigt klädd och med ljusen tända, nya trasmattor på golvet och inga spår av något pågående arbete eller stök.
Traditioner har kommit och gått i vår familj, men julgranen är alltid klädd och ljusen är tända i granen natten till julaftonens morgon.
Harriet
MIN JULHELG I LAPPLAND
Jag hade läst om Atrinmaja, ett kristet lägercentrum i Lappland, det lät lockande. Jag var i stort behov av stillhet och beslöt att lämna alla julförberelser, all stress och släkten, att ensam resa dit. Det var minus ttrettiofem grader i Kittilä då flygplanet landade, det behövdes gaslågor för att få ut bagaget då luckorna frusit fast. På parkeringsplatsen var det fullt med motorkälkar och en buss, den skulle föra mig till Levi centrum. Därifrån var det en och en halv kilometer till Atrinmaja där värden Jaakko Venäläinen hälsade välkommen. Andra julgäster började anlända och vi inkvarterades i små stockstugor ritade av Alvar Aalto.
Vi samlades sedan i storstugan på lägergården och fick information om måltider, frivilligt deltagande i julprogram, om tider då den stora vedeldade bastun var varm. Här fanns en läshörna med tv. Det roade mig att se julfreden kungöras i Åbo, där var det värmegrader och folk stod barhuvade. Samtidigt såg jag ut genom fönstret på småfåglarna som kalasade på talgen som hängde på en trädgren, på snön och här var det trettio graders köld.
Vår trevliga värd var gift med Kerttu Venäläinen som var och är kyrkoherde i Kittilä. Vid foten av Levi fjäll med slalombacken står Maria kapellet som invigdes år 1998. Färgerna i kapellet hör till Lapplands natur, det arktiska blå, snö och is. Blått och vitt är också Marias färger. I klockstapeln finns tre klockor, julklockan, påskklockan och pingstklockan. Alla klockor ringer in helgen på lördagar klockan aderton.
På julafton blev det stor folksamling nedanför den upplysta slalombacken, vi som var lägergårdens gäster var på plats, från en estrad som var belyst skulle julfreden kungöras. Den skulle läsas på samiska, finska, engelska, ryska och jag fick den stora äran att första gången läsa den på svenska, med tillägget ”också för Lapplands alla djur”. Det kändes mycket högtidligt. Efter Härlig är jorden, fortsatte vi med julbönen inne i Maria kapellet som hölls av kyrkoherden.
På det långa julbordet fanns alla traditionella julrätter, lutfisk, sallader, lådor, skinka, ostar, korvar, pålägg, såser, karelsk stek, frukt, risgrynsgröt och plommonkräm. Vi hade med oss en namnlös julklapp och julgubben anlände med pulka och ren ända till dörren. Vi sjöng julsånger och Kerttu Venäläinen höll andaktstund och bön. Julkvällen avslutades med kaffe och dopp. När jag i den stjärnklara natten gick till min stuga brann ”Jätkänkynttilä”, en stor vedhalva gjord av en torrfura på gården. I snödrivan bredvid flämtade ljusen vi tänt ljus till minnet av våra nära och kära. Det blev en julafton jag inte glömmer. Kommen är friden, född är Frälsaren Jesus Krist!
Ann-Mari Lindberg, Helsingfors
Julgubben med stort J
Mitt hittills starkaste julminne inträffade för snart 40år sedan - jag var då 4 eller 5 år.Det var julafton och dagens höjdpunkt – julklappsutdelningen – stod för dörren. Mamma, jag och min äldre syster samlades i vårt vardagsrum. Jag hade klätt mig i rött från topp till tå, för det visste jag att julgubben också brukade vara.
Julgubben med stort J kom och började dela ut klapparna. Han kom emot mig också, så jag förstod att också jag skulle få en gåva. Bara det att JULGUBBEN kom emot mig gjorde att det blev så spännande att (om jag minns rätt ) mina ögon blev stora som tefat, jag gav upp ett illtjut , sprang baklänges och hamnade i mammas famn. Det kändes tryggt och bra – för det blev nästan FÖR spännande. Tilläggas kan också att jag var så till mig att jag inte ens märkte att pappa var borta när julgubben kom...
Jag hade min barnatro-hade nog hört talas om Jesus-men just då hade jag absolut inte tid med honom...
Barbro
Julen i Vietnam
Det bästa julminne jag har är då jag som vuxen besökte Vietnam tillsammans med mina föräldrar och min syster. Vi åt traditionell finsk julmiddag hemma några dagar innan vi åkte iväg innan den värsta julhysterin kommit igång. Det gjorde att middagen avnjöts i lugn och ro och med viktiga människor. Juldagarna spenderades på en strand i Vietnam. Vi hade två veckor av kvalitetstid tillsammans något som är viktigt och som man allt för sällan tar sig tid till.
Petra L. Berg
Julen då barndomen tog slut
I dag, julaftonens förmiddag, känns hemmet inte som hemma. Glädjen och samarbetet är inte som förr om åren. Mamma håller visserligen på och lagar mat i köket, i matvaruaffären arbetar faster Ingrid och fostersyster Anna, men pappa är borta. Orsaken är kriget som pågått en månad. Pappa är utsedd till befokningsskyddschef på hemmafronten och hans uppdrag inför julaftonen är att från gårdarna i Köklax samla in hö och halm som ska forslas till Köklax järnvägsstation. Ett tåg med kreatur är på väg från Karelen västerut och beräknas vara här under kvällens lopp, och det behövs all hjälp som går att uppbringa.
I år ska vi alla fira julafton hos morbror Olof, tant Karin och kusin Brita. Mormor och morfar är naturligtvis med, de bor i samma hus och mormor står för matlagningen då son och sonhustru står i lanthandeln och betjänar kunderna med de sista inköpen inför julen.
Då dagen lider mot kväll, och vi samlas runt middagsbordet, finns även moster Svea, kusin Lisa och den minsta kusinen Birgitta där. Men tre stolar står tomma. Min yngsta morbror Helge, mosters man Olle finns ”där någonstans” vid fronten och pappa arbetar på järnvägsstationen.
Vi kommer igenom måltiden med allt vad som bjuds: sillar, sillsallad, lutfisk, lådor och den traditionella plommonkrämen med vispad grädde. Men tuggorna hotar växa i munnen.
Birgitta gråter mest hela tiden. Hon är bara två månader och borde ha fått stanna på barnkliniken, men på grund av bombardemangen mot Helsingfors sändes de barn hem som ansågs klara sig.
Efter en dämpad julklappsutdelning går var och en till sitt. Hos oss börjar den långa väntan på att pappa ska komma hem. Han kommer på morgonnatten, hungrig, trött och smutsig, men framför allt förtvivlad över det han varit med om. När tåget kom till Köklax måste vagnsdörrarna brytas upp med järnspett, då de frusit fast av djurens urin i den hårda kölden. Synen som möter honom är en fruktansvärd tragedi,: hungriga, törstiga, omjölkade djur, djur som kalvat och nyfödda kalvar ihjältrampade i trängseln. Ja, krigets alla fasor blottas. När pappa sedan brister i gråt skakas min trygga värld i sina grundvalar. Det är första gången jag ser min pappa gråta. Han gråter över djurens lidande, han gråter över ansvaret som ligger på de två unga flickorna som följer med tåget.
Där jag sitter på sängkanten inser jag med ens vidden av ordet krig och jag förstår att gråten även gäller Finland och dess öde. Innan jag somnar tänker jag att om jag så lever till hundra år, glömmer jag aldrig denna julafton. Är detta julen då barndomen tog slut?”
Margareta Kummelin, Esbo
Vackraste julgranen i byn
Vi förflyttar oss 85 år tillbaka i tiden, eller lite mer. Inte var det som nu att man tog ut julen i förskott med reklamljus och julpynt redan i oktober. Julförberedelserna kom nog först ett par veckor före jul. Det första tecknet på att man närmade sig julen upplevde vi i bybytiken vid landsvägen. I vanliga fall kände man där doften av läder, hamprep, beckolja och annat diverse, men i början på december fanns det en doft till i butiken. Det var den torkade torsken som anlände. Den låg där i stora balar utan hölje på ett ganska så ostädat trägolv – det var inte så noga med hygienen då. Fisken skulle ju blötläggas i många vatten och lutas så nog blev den ren när den var färdig tillredd.
På Anna-dagen, den 9 december, lade man fisken i blöt. Min mor Lina hade sina speciella träbunkar där hon tillredde sin lutfisk. Det var med stor förväntan jag följde proceduren från den torra skrynkliga fisken till den fina, vita, färdiga lutfisken.
Så var det dagarna före julafton. Med otålig väntan hoppades jag att min far skulle ta sig tid att hämta en julgran. Han hade alltid så bråttom i sin snickarverkstad. Men så äntligen kom han iväg och det dröjde inte så länge förrän han var tillbaka. Och alltid kom han med en gran som inte alls liknade en julgran som man ser på julkort. Han gav sig inte tid att söka länge. Från skogen hade han med sig ett fång vackra grankvistar, så det var bara att borra hål i granstammen och placera kvistarna på passliga ställen. Slutresultatet blev att vi alltid hade den vackraste julgranen. Så blev granen klädd med glitter och bomull och levande ljus som fastsattes med speciella ljushållare. Det som dominerade vår julgran var ett vitt tygband, cirka 10–15 centimeter brett och två meter långt. Bandet var broderat med röda stora bokstäver: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden. Jag minns att texten gjorde ett starkt intryck på min barnasjäl. Det gav en andlig stämning och Guds närvaro i julfirandet. Jag glömmer aldrig min barndoms julaftnar i all sin enkelhet. De var inte så påkostade som nutidens jular, men vilken fest det var i alla fall när ljusen i granen var tända och far tog fram sin bibel och läste julevangeliet från Lukas andra kapitel, det färgstarka från 1917 års översättning. Så knäppte han sina stora, av hårt arbete grova händer och bad om välsignelse för julfirandet. Ödmjukt och varmt tackade han Gud för hans outsägligt stora gåva till oss. Detta med julevangeliets berättelse om vad som hände den första julen fascinerade mig och etsades in i min barnasjäl, och sitter fortfarande kvar.
Efter den andliga kosten var det julmaten som väntade. Lutfisk med vitsås och kryddpeppar, vilken smak för en barnamun. Och sedan risgrynsgröt med fruktsoppa som efterrätt. Det är fortfarande mina favoritmaträtter.
Efter den goda maten sjöng vi julsånger. Bland annat Fröjdas vart sinne, julen är inne och O du saliga. Det blev varierande sånger från år till år, men alla gav uttryck för glädjen att Frälsaren kommer på nytt till oss.
Så småningom hördes ett stampande ljud från farstun. Det var förstås julbocken som kom och han frågade likadant som han frågar ännu i dag: Finns det några snälla barn här i huset? Vi var tre snälla, jag och mina två systrar. Vi fick varsin leksak, för det mesta någonting tillverkat av trä. Det kunde också vara hemstickade vantar och strumpor. Ett stort rött äpple de flesta jular, och alltid den stora obligatoriska morogubben som hade ögon, näsa och mun samt en knapprad av russin. Den nybakade gubben doftade så gott, men det kom inte på fråga att den skulle ätas upp med det samma. Den placerades i julgranen på en kvist intill granstammen och där satt den vanligtvis tills tjugondag Knut. Då var den torr och skarp och fick blötläggas, smakade en aning grankåda men det var i alla fall en morogubb. Att den mist en och annan russinknapp under väntetiden är en annan historia. Detta att vänta var ett sätt att lära sig sparsamhet, och att behärska sina smakkörtlar. Den tidens barnuppfostran var helt annorlunda än i nutidens familjer. Men jag minns med kärlek och värme mina föräldrars kärlek och omtanke som sällan yttrades i ord, men dess mer i gärning. De gav mig en gudsbild som jag hela livet bearbetat. Barndomens Gud var för mig en ganska sträng Gud som såg allt. Men under de många åren jag levt har jag mer och mer mött en kärleksfull Gud. Hans outsägliga kärlek har mött mig i både medgång och motgång.
Och i dag inför julfirandet möts vi alla av samma kärlek från Gud i julens glada budskap. I dag är en Frälsare född åt eder - Han är Messias Herren. Må det bli angeläget för oss alla att ta emot Guds gåva, Jesus i våra liv, i tro och bekännelse att han är vår personliga frälsare. Då blir julen sann och verklig.
Levi Backholm, Sundom
Alla är oskadda!
Jag har ett minne av julen som inte enbart är roligt, fastän det slutar lyckligt.
Jag är född 1936 i Sjundeå där mina föräldrar hade byggt sig ett egnahemshus till familjen. Huset blev inte klart före krigen och pappa var med i båda krigen som sanitär. I familjen fanns då tre små barn. Under vilket av krigen som den här julen jag kommer ihåg utspelade sig vet jag inte, men troligen under vinterkriget.
Det var juldagsmorgon, tidigt. Mamma var då ensam med oss tre barn, den allra minsta sov i barnsängen i kammaren. Vi steg upp tidigt för att tända levande ljus i alla fönster och i granen, så att alla som åkte till julottan skulle se att det var julstämning i det lilla hemmet. På den tiden fanns endast vita stearinljus, små i granen, långa på bordet.
Vårt hem bestod då enbart av rum och kök. Granen var klädd med girlander som bestod av hela världens flaggor och ljusen var fastbundna på de grövre grenarna med band eller snören. Granen stod på golvet i sovrummet på träkors som pappa hade snickrat. Grenarna var fyllda med små vita vaddtussar för att likna snö.
Mamma, min bror och jag satt i köket för att se kyrkfolket. Ljusen i granen var också tända. Mitt i allt såg jag att granen brann och ropade högt till mamma: - Granen brinner! Hon sprang dit, tog tag i hela granen, kom in till köket och rusade ut med den brinnande granen i snön! Det allra värsta var att det inte fanns någon dörr mellan rummen, utan bara ett tygdraperi som tog eld. Mamma sprang ut med granen och ropade åt mig att dra ner draperiet. Det var skräckfyllda ögonblick! Mamma kom in storgråtande och sotig. Elden var släckt och granen ute men hela vårt kök var sotigt. Hon lyfte lillebror ur sängen och kramade oss alla, vi var välbevarade och det var stort! Vår mormor kom och hjälpte med städningen – att köpa målfärg gick inte under krigen!
På nyåret fick pappa permission! Redan på gården såg han den svarta granen och rusade in, storgråtande. Mamma berättade vad som hade hänt, jag minns det så tydligt. Hon hade ett stort förkläde som var rutigt.
Pappa sade att ”nu ska du inte gråta mer, vi är alla oskadda och det är det allra bästa”. Det kunde ha gått riktigt illa. De kände stor tacksamhet!
1994 kom evakueringen från Porkala och vi måste flytta bort och lämna vårt älskade hem. Till en början bodde vi nära gränsen och ”ingenmansland”, så vi såg att vårt hem brändes ner cirka två veckor efter flytten. Senare flyttade vi till Pojo och ett nytt hem byggdes. Mina föräldrars sorg gick nog inte över trots att åren gick.
Ing-Britt Svanström (f. Backström), Skuru
Mammas hälsning på julafton
Tonerna från härliga julsånger framkallar hos många nostalgiska känslor, så även hos mig. Det är främst den långt över hundra år gamla dikten av Viktor Rydberg som tonsattes av Alice Tegnèr, som får mina känslor att svalla. Gläns över sjö och strand har varit min favorit sedan år 1959, då jag hörde den för första gången. Även om det har gått drygt ett halvsekel sedan händelsen minns jag den eftermiddagen som om det var i går.
Vintervädret var iskallt, snövallarna metershöga. Det var min åttonde födelsedag och i huset hade det fejats, julpyntats och bakats, men inte till mig! Jag hade inga förväntningar inför dagen, för antagligen skulle även denna julafton följa samma mönster som de föregående. En ung flicka hade naturligtvis sina hemliga, outtalade önskningar, men ingenting gick upp mot den totala överraskningen.
Att vara född på julafton är i och för sig inget märkvärdigt, en veckodag bland de andra. Mamma födde mig på eftermiddagen på julafton, klockan 15.30. Dessvärre har jag inte några ljusa barndomsminnen, framförallt inte från jularna. Under mina tidiga barndomsjular visste jag knappast om att det samtidigt var min födelsedag. Allt det bekanta runtomkring mig blåstes bort och min själsliga utveckling stannade så gott som av efter det att min biologiska mamma hade tagits ifrån mig. Jag levde i en nyfamilj, kom i skymundan, blev bortglömd.
Min födelsedag firades aldrig, varken någon dag före eller någon dag efter jul. Inga gäster, vänner, inga ljus på tårtor, ingen nämnde något. Kanske pappa gratulerade mig, liksom i förbifarten, men det var allt. I mitt kyliga, kärlekslösa barndomshem fanns heller ingen musik eller sång. Radion var påskruvad då det var boxningsmatch. Mina öron visste knappast vad musik var, vilket bevisas av skolbetygets femma i sång och musik då jag gått ut första klassen i folkskolan.
Långt senare fick jag veta att min mamma var oerhört musikalisk. Hon trakterade mandolin och hennes vackra sångstämma hördes såväl hemma som på teaterscen. Det som jag mest förargar mig över i mitt liv är att jag ingenting minns av henne, jag var endast drygt ett år då hon dog.
Men den här märkliga julaftonseftermiddagen 1959 är klart förankrad i mitt minne. Redan på hösten hade pappa köpt television, som ett slags julklapp till sig själv. Han hade monopol på tittandet.
Nu på julaftonseftermiddagen sitter han, sin vana trogen, framför teven och det bjuds på julmusik. Jag har sysslor i köket och lyssnar inte aktivt på musiken. Trots det reagerar plötsligt mina öron på en julsång. Melodin fångar hela min uppmärksamhet. Jag lämnar tvärt mina kökssysslor och springer in i vardagsrummet. På teven är det en kör som sjunger och ton för ton går musiken in i mig. Vad är det som händer? Andäktigt lyssnande, hjärtat som bultar, svetten bryter fram. Känslor som jag aldrig visste om växer fram, någonting djupt, dolt upplöses. Inom mig glänser en ljuvlighet. Sångens starka inverkan på mig framkallade den stora mammalängtan jag bar på. Omtumlad och lycklig väller tårar fram. Det är inte sorgetårar utan glädjetårar. Som om kören sjöng direkt till mig: Gläns in i själ med frid, mamma i fjärran, hon som är kär och blid, sändes nu hit till mig ...
Drömmande stapplar jag tillbaka ut i köket. Jag sätter mig på stolen vid fönstret, kökssysslorna glömda för tillfället, och stirrar frånvarande ut genom fönstret. En och annan stjärna har tänts på julaftons himlavalv.
Sångupplevelsen gav mig den dyrbaraste födelsedagsgåva jag någonsin fått. Jag har inte sörjt över att min födelsedag nonchalerades, för jag äger ett minne som bär mig: vissheten om att min himmelska mamma sände mig sitt kärleksbevis.
Eftersom jag var helt upptagen av min egen upplevelse, i stunden bortom tid och rum, vet jag inte om pappa alls reagerade på mitt beteende. Jag kan inte heller minnas att han skulle ha kommenterat något. Det här skedde på julaftonseftermiddag omkring klockan 15.30. Samma minuter, åtta år tidigare, när stjärnorna lyser på vinterkall himmel föder en mor ett varmt flickebarn.
Flickebarnet är nu en glad pensionär med härliga barnbarn. På en dagisjulfest för några år sedan svarade ett av dem, på frågan om vem man firar på julen: ”Det är mommo, Halonen och Jesus.”
Ingen tvekan, plus alla ni andra julbarn. Grattis!
Inni Stenbock
Julmaten köptes på kort
Det är intressant att bläddra i gamla fotoalbum. Man glömmer tid och rum. Och plötsligt öppnas som en lucka. Jag återupplever julen på Drumsö för 70 år sedan. Jag var då sju månader och det var min första jul, mitt under brinnande krig. Lyckligt ovetande om krigets fasor sitter jag i soffan bredvid mamma. Det var inte lätt för henne med två bröder som hade stupat, Birger Holmström strax innan freden i mars 1940 och Carl-Gustaf Holmström i november 1941.
Julgranen står på samma plats i vardagsrummet som under så många senare år. Föräldrarna hade köpt lägenheten i april 1939. Mamma bodde över sjuttio år i samma lägenhet.
Trots krig och ofärd hade mamma pyntat för julen och sparat av de få livsmedel som kunde köpas. Det mesta var ju på kort. Hur hon i likhet med alla andra på hemmafronten orkade med all oro inför nuet och framtiden är svårt att förstå. Mamma har berättat att det var ständiga alarm, vilket betydde att hon med oss två småttingar snabbt måste söka sig till källaren där bombskyddet fanns. Där fick man sitta under långa stunder. Både barn och vuxna var utsatta för smitta. Många av barnen hade kikhosta. När faran var över fick mamma gå upp till fjärde våningen med mig i famnen och Kristina i handen. Jag hörde henne aldrig klaga. Det gällde att hålla modet uppe samtidigt som hon och de andra vuxna var medvetna om att man i källaren endast var skyddad för splitter. Om sjuvåningshuset hade fått en fullträff så hade vi alla blivit begravade under husmassorna. När jag besöker lägenheten på Drumsö, som fortfarande finns kvar i familjens ägo, går jag ofta längs de nötta trapporna till källaren. Kroppen minns ljudet av alarmsirenerna , kylan i källaren och barnens förtvivlade gråt och föräldrarnas oro.
Mamma har berättat att man redan anade vapenskramlet när lägenheten köptes. Hon packade aldrig upp en del av porslinet och ”fina servisen”. Mamma hörde till den generation som sparade på allt, eftersom det kunde komma till användning. Ännu i hög ålder hade hon en färdigpackad kasse med det nödvändigaste bredvid sängen, för den händelse det skulle bli snabb utryckning.
Under mammas sista år, 2010, hände det av någon anledning sig att ett fönster sprack när jag stängde det. Mamma tog det helt lugnt och sade att man tillfälligt kan reparera det med målartejp, om det skulle dröja länge innan fönstret kunde bytas ut. Hon berättade att under kriget hade nästan alla fönster krossats och ersatts med fanerskivor.
De levande ljusen i granen är tända. Jag minns att vi barn brukade få ljusstumparna och glittret från julgranen för våra snökojor som vi byggde på den då obebyggda ängen öster om vårt hus vid Karlavägen. Men då var jag några år äldre.
Pappa knäppte bilden som han brukade. Det fanns inte tid för honom att sätta sig innan någonting som smällde och osade hade brunnit av.” (Fotografiet är publicerat på första sidan av det här numret av Kyrkpressen.)
Benita Ahlnäs, Borgå
Julen som krigsbarn i Göteborg
”På julaftonen fick mammorna i Finland skicka hälsningar i radion till sina krigsbarn. Vi satt bänkade på soffan i vardagsrummet, Tant, Farbror och jag. Radion sprakade och knastrade. Jag satt blickstilla. ”Hälsningar till Maire i Göteborg” från mamma. Det var allt. Jag kände knappt igen mammas röst …”
Maire Peltonen, Åbo
Dramatik på barnavdelningen
”För nitton år sedan föddes vår första dotter i december. Förlossningen slutade med akutsnitt och barnläkaren konstaterade i efterhand att det inte var någon rolig tillställning, eftersom barnet inte mådde bra. Hon vägde bara 2,2 kg och andades inte själv, så de första dagarna måste hon tillbringa i kuvös på barnavdelning. Men hon repade sig snabbt och på luciadagen fick hon flytta ner till förlossningsavdelningen. På kvällen besökte ett luciatåg sjukhuset, följt av en sånggrupp. Lyckan var total då jag stod utanför dörren i sjukhuskorridoren med min nyfödda på armen och fick se det strålande luciaföljet och lyssna till den underbara sången.”
Janet Wallsten, Jakobstad
Kyrkpressens redaktion publicerar utvalda julminnen och många fler fotografier i julnumret, nr. 51-52/2014.
