– Jag flyttade till Finland redan som sexåring och har bland annat blivit konfirmerad i Tyska kyrkan. Ett tydligt minne från kyrkan är när vi övade sånger inför konfimationsgudstjänsten. Prästen, som själv tyckte om att sjunga, uppmanade oss att ta i ordentligt. Min farmor som råkade ha vägarna förbi backade skräckslagen ut från repetitionen när hon hörde vår sång.
Anne Breiling arbetar i dag som församlingssekreterare i Tyska kyrkan. Hon ser församlingen som ett stort kulturkvarter med mycket olika människor och väldigt högt till tak.
– Språket förenar oss. Alla är välkomna, också om du helt saknar kopplingar till Tyskland, men språket är tyska i vår kyrka.
Systemet med roterande präster från Tyskland gör att basfunktionerna i församlingen, sekretariatet men också medlemmarna och grupperna inom verksamheten, blir mer självgående.
– Vi kan inte göra oss beroende av prästen, vi måste hålla igång verksamheten själva. Det gör också att församlingen inte blir så centrerad kring prästen, så som det kanske lätt blir i kyrkan.
En annan hemlighet bakom att församlingen har aktiva medlemmar över många generationer, tror Breiling, är kontinuiteten.
– Många av våra medlemmar har flyttat långa vägar, men församlingen är ändå alltid densamma. Centrum för församlingen är i Helsingfors, i Åbo finns en kapellförsamling och dessutom församlingsgrupper på 18 andra orter i Finland. Hela familjen, kanske hela släkten, hör ändå till samma församling och möts här. Många finns kvar trots att det egentligen bara är farmor och farfar som längre talar tyska som hemspråk, av tradition. Det hör helt enkelt till att gå till Tyska kyrkan.
Träffa flera personer från Tyska församlingen i veckans nummer av Kyrkpressen.