Det är bokyra i Göteborg. Utanför Svenska Mässans lokaler ringlar sig kön av bokälskare lång. Av dem hittar ungefär var tionde till Svenska kyrkans scen Se människan, som i år lockade fler personer än någonsin, över 10 000 besök.
Antje Jackelén är för första gången med på mässan i egenskap av ärkebiskop för Svenska kyrkan. Hon togs emot som ärkebiskop i juni och bakom henne ligger några intensiva månader. Under en kort lucka under hennes tajta tidtabell för mässan får jag en pratstund med Jackelén.
– Det har varit en intensiv start med flytt från Lund till Uppsala och att få både jobb och vardag att fungera, berättar hon.
Jackelén har inte legat på latsidan. I somras besökte hon bland annat det enorma politiska evenemanget Almedalsveckan på Gotland. Hon valdes där till ”Hetast i Almedalen”, med motiveringen att hon ”på kort tid klivit fram som en stark och samlande röst för alla människors lika värde”. När jag frågar Jackelén varför svenskarna är så förtjusta i henne säger hon att det bara är svenskarna själva som kan svara på den frågan.
– Men jag känner att det finns många goda förväntningar på Svenska kyrkan och en kärlek till kyrkan i det här landet. Svenskarna förväntar sig att kyrkan ska märkas och höras i samhället i dag.
Det märks, inte minst på bokmässan i Göteborg. Och när det bjuds upp till diskussion i samhället är inte Jackelén sen att tacka ja. Med olika aktörer diskuterar hon allt från hur vi kan skapa engagemang för klimaträttvisa med Svenska Naturskyddsföreningen till vilka vår tids nya dödssynder kan tänkas vara med författarna Jan Guillou och Stefan Einhorn.
Vem ska lära ut tron?
2013 hörde 65,9 procent av svenskarna till kyrkan. Det ger ett medlemsantal på 6,36 miljoner. Men under hälften av alla barn som föds i Sverige döps. Det säger sig självt att Svenska kyrkan står inför betydande utmaningar under de kommande åren. Det heter att anfall är bästa försvar och de styrkor Jackelén vill sätta in handlar om undervisning.
– Vi har kommit igång med ett projekt som heter Dela tro – Dela liv som helt enkelt handlar om undervisningen i kyrkan. Vi har till exempel väldigt få hem i Sverige i dag där barn får lära sig att be och lär sig de bibliska berättelserna. Vem ska lära ut det om det inte sker i församlingarna? Men hur ska vi göra det?
Jackelén talar om ökad förståelse för dopet, om hur man lever sitt dop och om behovet att växa i tron. Om en vecka kommer Jackelén att göra sitt första besök till Finland som ärkebiskop och kommer då att diskutera bland annat de här frågorna med ärkebiskop Kari Mäkinen.
– Vi behöver ett samtal kring vad de här frågorna innebär, det här är något som verkligen behövs.
Men vad är det då som egentligen ska läras ut åt medlemmarna? I Svenska kyrkan, liksom i de flesta andra kyrkor, råder ingen konsensus i frågor om bibelsyn och tro. Jackelén, som i sin teologiska forskning specialiserat sig på mötet mellan naturvetenskap och kristen tro, har genomgående försökt ta andra vägar än de som präglas av alternativen konservativ eller liberal, bokstavlig eller tolkad.
– Bakom en sådan uppdelning ligger den polarisering vi på ett olyckligt sätt ser på många olika områden, också inom teologin. I en tid då många saknar kunskap i teologiska frågor uppstår det lätt missförstånd då man ställer liberala mot konservativa, då man säger att man antingen läser Bibeln bokstavligt eller tolkar den. Då glömmer man bort att Bibeln alltid har tolkats. Det var redan kyrkofäderna på 200-talet mycket medvetna om. Att läsa Bibeln bokstavligt är egentligen ett ganska modernt påfund.
Det hon efterlyser är i stället mera vi-känsla i kyrkan.
– Jag kan tycka att det på sina håll finns för lite av den. Det är tillsammans som vi är kyrka och vi är alla på väg någonstans i vår tro. Kyrkan är inte de anställda eller de förtroendevalda. Konsumenter är vi på så många andra håll, det ska vi inte vara i kyrkan.
Hon påminner om att det inte bara är medlemmarnas kunskap som brister.
– Det finns väldigt få journalister som har sakkunskap på området. Det gör att diskussionen om kyrka, sett ur mitt perspektiv, handlar om helt andra saker än den borde handla om. Det är svårt att få en meningsfull diskussion till stånd när man inte kan ta en baskunskap för givet. Då blir det också svårt att förmedla något. Det är svårt att tala om subtraktion med någon som inte vet vad addition är. Det kräver pedagogik – något vi i och för sig inte ska rädas.
Marias gynekologi
Under ärkebiskopsvalet, där Jackelén valdes till ärkebiskop redan i första omgången, diskuterades teologiska frågor i dagstidningarna. Hennes uttalanden om jungfrufödseln väckte stor uppmärksamhet och Jackelén har senare uttryckt sin förvåning över att ”även lärda personer menar att man kan reducera hela religionsteologin till en ja- eller nej-fråga”.
– Jag sa ju ingenting som inte är mainstream i de flesta teologiska sammanhang. Så det var på sätt och vis förvånande att den frågan gjordes till en symbolfråga. Som om svaret på den frågan avgör om du är kristen eller inte. Men det fina var att det gav mig möjlighet att tala om just den teologiska traditionen och om Jesus: att faktiskt försöka jobba på djupet med jungfrufödseln. Säger den något om Jesus som är viktigare än Marias gynekologi?
Dagstidningarna i Sverige skrev flitigt om ärkebiskopsvalet och de teologiska konflikter som det gav upphov till. Det är ett exempel på det fenomen som i religionssociologiska termer beskrivs som religionens nya synlighet, till skillnad från religionens återkomst, som var ett begrepp som kom att följa på ratade teorier om en oundviklig sekulariseringsprocess.
Undersökningar som fört statistik över förekomsten av ordet Gud i några svenska tidningar visar att den på sina håll gått upp påtagligt. I svenska medier har också nya företrädare för den kristna tron i form av debattörer som till exempel författaren Marcus Birro fått stor synlighet.
– Dessa har bidragit till att trosfrågor fått större publicitet och det är ju positivt. Samtidigt kan man säga att debattörerna bidragit till den polarisering mellan kristna som egentligen bygger på brist på kunskap.
Bjöd in Birro
Ett stående inslag på Se Människan-scenen på bokmässan är Jackeléns samtal med inbjudna gäster. Ledigt men påläst diskuterar hon förlåtelse med den sydafrikanska ärkebiskopen emeritus Desmond Tutu och hans dotter, prästen Mpho Tutu och människosyn med före detta statsministern Ingvar Carlsson inför en ivrig publik.
Också redan nämnda Marcus Birro fanns på listan över Jackeléns gäster under årets bokmässa. Då hon valdes till ärkebiskop i somras skrev Birro på sitt twitterkonto att ”Sverige fått en biskop som inte är kristen”. Under samtalet med Birro konfronterar Jackelén honom med hans påstående. Birro ber om ursäkt men för i sin tur fram frågan hur mycket man kan montera ner kristen tro utan att den blir något annat. Han beklagar sig över att han, genom att skriva om sin tro, inte bara fått det sekulära samhället mot sig, men också stora delar av den svenska kristenheten, och att han av många kristna blir ombedd att tona ner Gud.
– Det verkar som att slipandet av trösklar inte får folk att trilla in i kyrkan. Det finns många som förväntar sig att få svar på vissa frågor i kyrkan, men som det ser ut i dag får de inte det. Det är för mycket förnuft och politik och för lite andlighet, säger Birro och påpekar att det finns ett glapp mellan vanliga människors tro och den intellektuella teologiska diskussionen.
Samtalet leder vidare och Jackelén försöker undvika att falla i de gropar hon själv varnar för genom att inte avfärda Birros argument utan snarare, på sitt karaktäristiska sätt, peka på andra frågor.
– Vad är det som driver folk då de upplever att de måste ställa så kallade flumtroende och rättroende mot varandra? Att måla in folk i det ena eller andra hörnet? Varför skulle en mer problematiserad tro vara en ljummare tro? På vilket sätt gagnar det kristen tro att kristna pucklar på varandra?