Hans liv har skänkt honom många människomöten och fört honom till platser världen över. Men det finns en plats dit Bernt Mårtensson alltid återvänder. Houtskär.
– Skärgården är mitt rike, min värld. Hit har jag alltid kommit tillbaka och här trivs jag fortfarande.
Huset han bor i ligger vackert beläget vid gästhamnen i Näsby på Houtskär. Som bäst är ön full av sommargäster och båtfolk som har vägarna förbi en kortare eller längre tid. Alla har de kommit hit för att njuta av det som också Bernt Mårtensson uppskattar högt: Naturen och all dess vidunderliga skönhet när sommaren visar upp sig i all sin prakt.
– Stenarna och bergen. Martallarna och de små åkertegarna. Alla har de ett språk och de berättar en historia för dem som har tid att lyssna.
Bernt Mårtensson föddes 1927 på Halsö utanför Houtskär. Som sjuåring började han i internatskola på Norrskata och sedan blev det folkskola både på Äpplö och i Saverkeit.
– De tre skolorna har varit mitt universitet, plus folkhögskolan här på Houtskär.
Sin fru Else träffade han tidigt och de gifte sig när Bernt Mårtensson bara var 18 år gammal.
– Det var en fantastisk kvinna. Vår kärlekshistoria började redan i unga år och när vi ville gifta oss måste vi be om lov av min mor eftersom jag inte var myndig.
Föräldrarna var jordbrukare och därför föll det sig naturligt att Bernt Mårtensson, som det äldsta barnet, tillsammans med sin egen familj tog över Abrahamsgården i Saverkeit 1949 och brukade jorden fram till 1980.
– Jag älskade att vara jordbrukare. Ibland var det torrt när det borde komma regn och ibland kom det snö på sommaren. Det var oförutsägbart. När vi harvade gick jag ofta omkring och sjöng.
Livslång kärlek
Vid Bernt Mårtenssons säng står ett fotografi på hans fru Else. Det har nu gått ett par år sedan hon gick bort och varje kväll innan han lägger sig säger han god natt. Else drabbades av demens och blev gradvis sämre. Till slut kände hon inte igen sin man. Men Bernt Mårtensson fortsatte att besöka henne varje dag på serviceboendet Fridhem.
– Jag tog varje chans jag fick att säga tack. Tack för att hon alltid funnits där. Sedan fanns det stunder när det dementa mörkret vek undan och hon såg på mig med sina underbara ögon och sa ”jag älskar dig”.
Else gick bort när livet inte längre var något liv och Bernt fick vara vid hennes sida när hon somnade in.
– Min kristna tro innefattar inte återförening i himlen. Den stora tacksamheten ligger i stället i allt det som varit. Glädjen med Else var här och nu. Den var på ängarna vid Abrahamsgården, när Else kom hem med vilda blommor och satte dem i en vas. Den glädjen gör mig lycklig.
Läs hela intervjun med Bernt Mårtensson i veckans KP.