Jag var den enda i min klass som inte tillhörde kyrkan. Lutherska kyrkan, alltså – min familj var pingstvänner. Det faktum att jag inte blivit döpt som liten orsakade en del huvudbry på skolgården i lågstadiet. ”Jamen då heter du ju egentligen ingenting!” utbrast en flicka triumferande, och jag blev irriterad men svarslös inför detta prov på förvirrad teologi.
Men det gjorde inte så mycket att jag missat denna barndomsrit, för det samfund jag tillhörde verkade ändå ta tron på så mycket större allvar. Och hade dessutom fattat en hel del av det som lutherska kyrkan fått om bakfoten! Jag delade ut varsitt Nya Testamente i fräsig ungdomsversion till mina konfirmerade kompisar. Det skulle kanske påminna dem om att deras biljett till himlen inte var självklar bara för att de nu var ”torra bakom öronen”.
Joanna Nylund betecknar sig som ekumenisk, en person som går överallt och har vänner i alla församlingar. Läs hela hennes berättelse om hur det var att konfirmera sig i vuxen ålder i veckans nummer av KP.