Jesus säger ”Vad ska jag jämföra Guds rike med? Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” I en tid när surdegsbröd är inne, är kanske detta Jesusord en bra början för ett sökande efter framtidens kyrka.
Det verkar finnas två modeller för församlingsliv som fungerar ”bra”. Det vill säga, de är relativt lätta att genomföra. Dels har vi ”den starka kärnan” som samlas kring god kristen gemenskap, delade värderingar och kanske livsstil. Detta är surdegen.
Dels har vi ”servicekyrkan”, där kyrkans anställda har en god kontakt med samhället i samband med förrättningar och förrättningssamtal. De kan möta människor i deras behov och ge verklig hjälp i krissituationer. Detta är ”knådandet”.
Båda dessa sätt att vara församling är ganska lätta att förverkliga, och det finns gott om exempel på dem i Svenskfinland. I praktiken är givetvis de flesta församlingar något slags hybrid mellan dessa två, även om den första modellen är vanligare i väckelsebygder och den senare i de mera sekulära större städerna.
Finns det ett problem i detta? Ja, för när diskussionen går kring hur församlingen ska fungera och arbeta är det oftast dessa två som framställs som de enda alternativen. De ställs emot varandra, så att de som arbetar med bönemöten, ungdomssamlingar och lovsångskvällar antas vara emot folkkyrkomodellens tanke på öppenhet.
Eller tvärtom, så att de som betonar betydelsen av att kyrkan kan nå alla människor i samhället förväntas uppfatta församlingsgemenskapen som mindre viktig.
Läs hela artikeln i papperstidningen 10/2014.