I takt med att barnen blivit äldre och flyttat ut har läraren Kristina Örn återknutit kontakterna med sin hemförsamling i Närpes.
– Under en period när barnen var små tyckte jag att alla kristna verkade så duktiga att jag inte platsade i det sällskapet. Jag kände mig otillräcklig.
Barnen upptog då till stor del hennes tankar och hennes liv.
– Jag tappade aldrig min tro men just de åren var jag ganska likgiltig till den.
När barnen var små blev hon tillfrågad att vara söndagsskollärare i församlingen. Då svarade hon nej. Det blev för mycket att ha barn hemma och jobba med barn i skolan. Nu är det annorlunda. De två senaste åren har hon hållit söndagsskola i Närpes.
– Jag lyfter på hatten åt de unga föräldrarna, både mammor och pappor, som kommer varje söndag klockan tio med sina små. Jag är förvånad och glad över hur många som kommer och sitter kvar med barnen under hela söndagsskolan. Föräldrarna avgör ju om ett litet barn kommer eller inte.
Kristina Örn var inte helt obekant med missionen då hon valdes in i församlingens missionsdirektion för några år sedan.
–Jag har levt med missionen ända sedan barnsben. Jag har hört om Kenyamissionen sedan sextiotalet och min kusin är missionär där. Men något missionskall hade jag aldrig haft. Jag har alltid tänkt att det gäller någon annan än mig. Men i mission kan man både bli sänd eller sända.
Direktionen medlemmar fick erbjudandet att delta i Finska Missionssällskapets kurs Min mission. Under kursen fick hon ett nytt perspektiv på tillvaron.
– När man hör missionärerna berätta om sitt arbete och de problem de möter märker man hur små våra problem är. Vi kan göra många småsaker till ett stort problem, till exempel tidpunkten för gudstjänsten, medan kristna i många länder blir fängslade när de firar gudstjänst.
Läs mera i Kp 6/2014