Förändringarna på arbetsplatsen var en av orsakerna till att Benita Ingman började fundera på vad hon ville och kunde göra.
– Jag kände också att jag ville göra något annat i mitt yrkesverksamma liv. Men jag visste inte riktigt vad jag ville göra. Men jag visste att jag ville jobba med människor.
Några år tidigare drabbades Ingman av flera dödsfall inom familjen och släkten.
– Min mamma blev sjuk en dag för åtta år sedan och dog nästa dag. I samband men det visste jag vad jag ville göra. Jag tänkte då på hur jag ville bli bemött som sörjande.
Ingman byggde upp begravningsbyrån från noll. Hon kom över en lämplig lokal i Smedsby, Korsholm och en begravningsbil. Så började hon med ett års tjänstledighet från vården.
– Det var motigt till en början, medger hon. När folk är i sorg tänker de inte så mycket på vilken begravningsbyrå de anlitar utan går till den de var till senast. Fast det var femton år sedan sist.
När hon började med begravningsbyrån delade hon upp arbetet i tre delar; att bemöta människan, att sköta begravningarna och att vara privatföretagare.
– Till en början anlitade jag en konsult som hjälpte mig med att berätta om hur begravningar ska skötas. Jag ville inte börja med försök och misstag-metoden – allt måste fungera till hundra procent från första början. I att vara företagare förlitade jag mig på min man som var och är privatföretagare. Men att bemöta människan, det visste jag att jag kunde.
Läs mera i Kp 51-52/2013
Sörjer för sörjande
För sju år sedan lämnade Benita Ingman sitt jobb inom den psykiatriska sjukvården och startade en begravningsbyrå. Att bemöta människor, det kunde hon. Men till en början behövde hon hjälp med allt det andra. 19.12.2013 kl. 11:32
Johan Sandberg