– En del människor som hade glasögon slutade använda dem, som ett tecken på att de litade på Gud. Vissa tog ingen värkmedicin då de var sjuka. Det pågick många märkligheter. Och det är klart att sådant påverkar en ung människa ganska mycket. Jag var dessutom en person som funderade mycket, tog saker på allvar. Jag hade en stark längtan efter att förstå, att göra rätt. Att tro.
Nåden talades det väldigt lite om.
– Man inledde sin andakt med att säga vi är frälsta av nåd, men sen fick man veta hur man skulle förvandlas om man trodde på Jesus. Nåden hade en massa förutsättningar.
Att Kaj Korkea-aho dessutom under hela den här tiden visste att han var homosexuell gjorde att situationen blev ohållbar.
– Jag ser ju inte egentligen att jag kunde göra något annat än att fly därifrån. Alternativet hade varit att göra något destruktivt.
Han inser att det som hände under de här åren inte alls skulle behöva representera området i stort.
– Men jag råkade vara i den åldern på den platsen vid den tiden. Därför var det den bilden jag fick av min hemtrakt och religiositeten där.
I sitt författarskap har Kaj Korkea-aho har tagit itu med sina personliga demoner. Handlingen i hans två romaner är förlagd till Österbotten och båda handlar åtminstone delvis om religiös inskränkthet. Han säger ändå att han inte medvetet försökt skapa en för enkelspårig bild av sina hemtrakter.
– Jag har förståelse för dem som inte känner igen det jag beskriver. Mitt Österbotten är ett Österbotten av ytterligheter och jag har varit insnärjd i en hel del av dem.
Läs hela artikeln i papperstidningen 43/2013.