Mathias Rosenlund hör till de tretton procent av Finlands befolkning som lever i fattigdom. Att det blev så har många orsaker.
– Jag är född i en familj där det alltid funnits ekonomiska problem. Vi hade inte klarat oss utan hjälp från utomstående. Men mitt livs fattigdom har förvärrats i vuxen ålder.
Mathias Rosenlund gifte sig tidigt och studerade när han fick sitt första barn som 21-åring. När andra barnet föddes studerande han fortfarande – då han inte snuttjobbade för att försörja familjen. Hans dåvarande fru har en bipolär sjukdom och var under långa perioder oförmögen att arbeta och ta hand om barnen.
– Vi hörde till flera av de demografiska grupper som allmänt har det tuffast ekonomiskt: sjukskrivna, långtidsarbetslösa, unga, småbarnsföräldrar, studerande.
Familjen hankade sig fram på bidrag och små inkomster. Ibland åt de makaroner och havregrynsgröt flera dagar i sträck. Alltid saknade de något.
– Att leva i fattigdom ger en känsla av drömlöshet. Det är att befinna sig i en stuation där man inte kan se sig om och välja riktning. Man är tryckt åt ett visst håll. Det finns inga alternativ, inga valmöjligheter.
Läs hela artikeln i papperstidningen 42/2013.

Mathias Rosenlund hör till två världar. Han är bildad men fattig.
Foto: Christa Mickelsson
Allt jag kan göra är berätta
I hela sitt liv har Mathias Rosenlund varit fattig. Undanskuffad från dem i samhället som lever i överflöd och vill ha mer skriver han för att bevara sin värdighet.
– Det är mitt enda sätt att uppleva att jag är mig själv. 17.10.2013 kl. 00:00
– Det är mitt enda sätt att uppleva att jag är mig själv. 17.10.2013 kl. 00:00
Christa Mickelsson