Det är förunderligt med förälskelser. De kan faktiskt drabba en sådär plötsligt, totalt och överväldigande som det skildras på film och i litteraturen. Man kan förlora sitt hjärta på ett ögonblick. Föremålet för ens förtjusning behöver inte vara en person, det kan också vara en utsikt, en tavla eller exempelvis en byggnad. Jag skulle gärna vilja presentera en av de stora kärlekarna i mitt liv för dig som läser.
Hon ser inte så mycket ut för världen på utsidan. Bara ett kvarter bort ligger en av de stora och imponerande pilgrimskyrkorna i Rom, Santa Maria Maggiore med sin imponerande barockfasad, dit horder av turister (med all orsak) vallfärdar. Santa Prassede har en fasad, men den syns inte mot gatan. Vi ser bara en hög mur och en smal ingångsdörr med en anspråkslös skylt med kyrkans namn ovanför. Ingenting berättar om skönheten som möter dig när du träder in.
Men det finns så många vackra kyrkor i Rom, säger du. Varför är just den här så speciell? Ja, varför blir vi kära i en person som ju sist och slutligen är ganska lik alla de miljontals andra människor som vandrar på vår jord? Variationer på ett tema, det är vi människor och det är just en variation som kniper vårt hjärta starkast. Visst är det gåtfullt. I dag är temat Mycket gamla kyrkor och den variation som gripit mig mest går vi in i nu.
Skimrar för blicken
Hit hittar inte så många turister så det kan hända att vi rentav blir välkomnade av en av kyrkans präster som gärna vill höra hur vi hittat hit. Santa Prassede har sina egna variationer på det som det brukar finnas att beundra - vackert stenlagt golv, tak som får en att titta och titta tills nacken börjar värka, en fantasieggande krypta med helgonreliker nära huvudaltaret och så vidare. Allt i den här kyrkan är värt att se och begrunda, men för mig kärast är den jättestora mosaiken uppe vid ingången till koret. Det gäller att lägga en 20-centsslant i en behållare bredvid altaret, då lyser några strålkastare upp koret och mosaikens många tusen små bitar, tessere, av guld och av olika stensorter, börjar leva och skimra för våra blickar.
När jag var ung och oförståndig förstod jag mig inte på mosaiker, tyckte att de var ett besvärligt och klumpigt sätt att avbilda verkligheten. Med tilltagande ålder och (litet) visdom har jag blivit alldeles särskilt fascinerad och tilltalad av dem: de avbildar delvis samma saker som målningar och fresker, men gör det med en alldeles egen lyster. Det är som att höra samma musik spelad på mycket olika instrument.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
Himmelska mosaiker
Bakom en hög mur och en smal ingångsdörr hittar vi en mosaikfylld skönhet. I KP:s serie om tidiga kyrkor i Rom har vi kommit till Santa Prassede.
12.8.2013 kl. 10:51
12.8.2013 kl. 10:51
Hedvig Långbacka