De inledde på hösten med intensivkurs i spanska på skolan i Nykarleby. Senaste vecka återvände gruppen på fjorton studerande hem efter en tre månadars volontärstid i Nicaragua.
Har de förändrats eller inte?
– Min man sa att jag började förändras redan när jag började studera, säger Helena Vikström. Jag har nog siktet ställt mera utåt härefter.
– Redan innan jag började studera strävade jag mot lugn och ro, säger Marianne Sandstedt.
Nu är jag ännu säkrare på att vi bör kämpa mot stressen i vårt samhälle.
Men stressen fanns också i Nicaragua.
– Många av dem som jag kom i kontakt med hade magsår, säger Ingmari Björkman. Det berodde vanligtvis på att de var tvungna att jobba dubbelt för att klara uppehället.
Guy Djupsjöbacka tror inte att han förändrats.
– Men det är klart att man blir påverkad av att leva i ett samhälle med stora klyftor. Man ser att människorna kan vara lyckliga fast de inte har så mycket.
Bengt-Eric Rönn säger sig ha fått en annan syn på att samla på sig saker.
– I medelklasshusen hade man galler för fönstren. Där var man instängda med sina saker. Man ska inte äga så mycket att man måste ha galler för fönstren.
I Nicaragua jobbade de bland annat i daghem, förskolor, med barn som har speciella behov, med ungdomar och åldringar i staden Esteli.
– Jag jobbade med ett projekt där man bland annat försökte upplysa kvinnor om att de inte behöver acceptera familjevåld och att bli sexuellt utnyttjade, berättar Sonja Hellsten.
Inom det projektet jobbade man också med att besöka skolor med attitydfostran som riktar sig till både pojkar och flickor. Genom det försöker man bryta gamla könsmönster.
Machokulturen är stark i Nicaragua.
Under de tre månaderna var gruppen inkvarterad hos familjer på olika håll i Esteli. Värdfamiljerna utsågs genom lottning. Rönn hade kanske den bästa turen i lottdragningen då frun i huset tidigare jobbat med att lära utlänningar spanska.
Men också de andra har lärt sig språket så att de klarat sig.
– Vi har varit tvungna. Kan man föra andliga samtal på spanska har man kommit ganska långt, säger Vikström.
Sandstedt medger att hon nog fått ta teckenspråket till hjälp ibland.
– För tre månader sedan förstod jag knappt något av vad vår spanskalärare Nancy Blomqvist sa i klassen. Nu förstår jag nästan allt, säger Djupsjöbacka. Men att tala går knackigt. Det är så här man ska lära sig språk, att resa till ett annat land och vara utlämnad.
Läs hela artikeln i papperstidningen.

Nicaraguaresenärerna är från vänster Ingmari Björkman, Tuula Öhman, Marianne Sandstedt, Bo-Erik Ek, Kerstin Torrkulla, Helena Vikström, Siv Meriläinen och Sonja Hellsten. Sittande Guy Djupsjöbacka, Bengt-Eric Rönn och Eivor Kangasniemi. Tre resenärer saknas på bilden.
Hemma från sitt Nicaragua
Fyllda med intryck och kanske också lite förändrade har nu eleverna på Kredus första volontärslinje återvänt från Nicaragua.
17.5.2013 kl. 09:00
17.5.2013 kl. 09:00
Johan Sandberg