Juristbanan kom att bli kortvarig för Joel Norrvik.
– Juristarbetet passade inte mig. Mitt personliga liv var inte i balans och hade jag en svår dag söp jag mig full. Hade jag varit kristen hade det kanske varit annorlunda. Som rättshjälpsbiträde har man ju möjlighet att träffa folk och hjälpa dem.
Efter två och ett halvt år som notarie i Närpes domsaga och rättshjälpsbiträde i Kristinestad fick han nog och köpte ett litet hemman i Tuusniemi öster om Kuopio tillsammans med sin sambo.
Det var i Savolax som Gud kallade honom.
– Min sambos mormor var varmt troende. Hon är en av grundarna till Kansan Raamattuseura och hon beställde på tidningen Sana åt oss. Den började jag läsa.
Speciellt vittnesbördet på sista sidan läste han.
– Jag fascinerades av att folk vågade berätta så modigt och öppet om sitt liv. Jag längtade efter att själv kunna vara sådan.
I tidningen annonserade Kansan Raamattuseura om sina möten. Dem började Norrvik och hans sambo gå på.
– Jag minns speciellt en midsommar då Kalevi Lehtinen predikade. Jag kände kallet inom mig, men när han uppmanade folk att be frälsningsbönen höll människofruktan mig tillbaka. Vad ska mina vänner, grannar och min bekantskapskrets säga?
Men Gud gav inte upp med Norrvik. I mars 1994 predikade Arto Härkönen under en mötesserie i Juva.
– Det var precis som om han talat direkt till mig. Guds ande löste mig från banden och jag fick ta emot Jesus. Den gången gick jag fram till altaret och knäböjde.
– Efter att jag kommit till tro gifte vi oss. I och med EU insåg jag att hemmanet var för litet och att det inte fanns någon framtid som bonde. Men framför allt kände jag att Gud kallade mig till nya uppgifter.
Joel Norrvik lärde känna Jesus redan som barn. På sextiotalet hemma i Korsbäck, Lappfjärd gick han i söndagsskola.
– Jag hade en ganska stark barnatro och jag visste att Jesus är min frälsare. I mellanskolan i Kristinestad hade jag just inga kristna kamrater och jag började skämmas för Jesus. Jag kom allt längre bort från honom. Jag for till Helsingfors och levde där i sus och dus. Det är bara Guds nåd och ett stort under att jag är här idag. Jag vet också att det är många som har bett för mig.
– Jag hade aldrig frid då jag vandrade på världens väg. Men även om jag kände jag var på fel väg höll starka krafter mig fast. Jag bara fortsatte.
Norrviks äktenskap sprack 1996. En av orsakerna var att frun inte delade hans nyfunna tro. Han kom sig till Folkmissionens Bibelskola i Ryttylä. Då kom missionen in i bilden.
– Jag satt i bilen i Riihimäki 1999 då Boris Sandberg ringde och frågade hur jag skulle ställa mig till missionsarbete i Kenya. En Lappfjärdsbo hade tipsat honom om mig. Boris Sandberg blev som en andlig fader för mig.
Det första missionkallet hade Norrvik redan känt som barn.
– Det kände jag i skolan i Korsbäck när Evangeliföreningens första Kenya-missionärer kom på besök.
Mongoliet kallade i Kenya
Han var i Kenya i tre år. Han jobbade på yrkesskolan i Rukongo och färdades runt och predikade.
– Det var en bra tid i Kenya, säger han. Men på något sätt kände jag att Kenya inte riktigt var mitt missionsfält.
Det sista halvåret i Kenya började Norrvik få upp ögonen för Mongoliet.
– Det kom genom samtal med någon person eller genom kristna tidningar. Jag kände att jag måste göra något åt saken så jag skrev ett brev till Såningsmannen och frågade hur de ställer sig till att sända mig till Mongoliet. Så småningom sände de ut mig.
Han åkte till Mongoliet i augusti 2003 och återvände i oktober i fjol. Under de åtta åren i landet lärde han sig språket tillräckligt bra för att föra ett samtal. Predikar gör han ogärna på mongoliska.
– Jag var kombinerad biståndsarbetare och missionär. Jag jobbade mest i huvudstaden Ulan Bator. På fritiden färdades jag runt som stöd för församlingarna.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
Via Kenya till Asien
Han har varit jurist, bonde och missionär. Vägen har gått från Lappfjärd via Helsingfors och Savolax till Kenya och Mongoliet. Joel Norrviks hjärta klappar än för mongolerna.
10.5.2013 kl. 12:00
10.5.2013 kl. 12:00
Johan Sandberg