Palmsöndagen, som firas i helgen, är startskottet för stilla veckan och de dramatiska sista dagarna i Jesus liv. Texten i gudstjänsten handlar om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna under folkets jubel.
Ren och skär provokation
Ordet ”startskott” träffar rätt i många bemärkelser. Det som händer enligt evangelietexten för palmsöndagen är en ren proklamation, som bara kunde sluta på ett enda sätt för huvudpersonen. På samma sätt som skotten i Sarajevo utlöste den svarta veckan med krigsförklaringar som ledde till första världskriget blev intåget i Jerusalem gnistan för överhetens vrede.
– Det är uppenbart att Jesus är helt på det klara med vad det är han ska göra. Han visar det offentligt och ser systematiskt till att han ska uppfylla de gamla profetiorna om honom, säger KP:s husexpert i praktisk teologi docenten Yngvill Martola.
Men när han gör det innebär det också något annat.
– Det är en alldeles tydlig proklamation, det ser man i hur noga Jesus var i sina förberedelser. I den meningen var det också en klar provokation mot Rom.
Han väljer att hälsas som en kung i ett belägrat rike där det inte fanns plats för några andra kungar än den romerske kejsaren. När Jesus dessutom hälsas med de gamla judiska segerattributen för en triumferande kung, palmbladen, är slutet skrivet.
Vide liten var enda livstecket
– Palmerna är en sed som fortfarande har stor betydelse i judiskt firande, där man också gör stora ansträngningar för att skaffa fram bladen, säger Martola.
Här i Norden byttes de ut mot kvistar av vide eller sälg. På finska får de ibland heta ”palmut” och namnet syns också i Västsverige och en del finlandssvenska dialekter. Varför just videkissor?
– Tja, de är ju det enda hos oss som visar något livstecken den här tiden på året. Det kunde ju ha varit grankvistar också, de är ju gröna året om, funderar Martola.
Magiska krafter gav bannlysning
Under den katolska tiden brukade man välsigna videkvistarna i palmsöndagens mässa. Folk tog sedan hem de välsignade kvistarna och hängde upp dem i hemmen som skydd mot sjukdomar och andra farsoter. Men fem år efter att Sverige officiellt hade brutit med Rom sopades också välsignelsen av videkissorna ut.
Det fanns kanske en annan orsak till valet av just den här växten än att den blommade vid en lämplig tidpunkt: Videväxterna, med det botaniska namnet salix, är urgamla medicinalväxter tack vare den salicylsyra som gett dem deras namn. (Något som senare vetenskapsmän på 1800-talet skulle identifiera som ett effektivt värkmedel, aspirin.) Därför hade videväxterna ett rykte om sig att ha magiska krafter.
Trolldomskopplingen oroade kyrkan. Därför förbjöds den katolska palmvigningen vid ett kyrkomöte i Örebro år 1529 med motiveringen:
”Palm viges icke, ej heller brukas därtill att han skulle hava besynnerlig makt, der man skall sätta tröst till, utan till en åminnelse, att folk strödde palmkvistar i vägen för Kristus.”
I den katolska kyrkan finns palmprocessionerna kvar. Ibland sparas de torra bladen hela året, för att brännas till aska när fastan inleds på askonsdagen, dagen efter fastlagstisdagen. Askan kan blandas till en pasta som prästen använder till att teckna ett kors i pannan på dem som blir välsignade.
– Jag har ibland haft askonsdagsmässor på stiftsgården Lärkkulla i Karis i samband med kurser jag hållit där, berättar Yngvill Martola.
I vårt lands andra folkkyrka, den ortodoxa, välsignas videkvistarna.
Läs hela artikeln i papperstidningen.
Vakna, videung nu kommer han!
I dag rider Jesus in i Jerusalem. Igen.
24.3.2013 kl. 09:00
24.3.2013 kl. 09:00
May Wikström