Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.
Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.

"Hel blir jag aldrig mer"

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem.
26.12.2012 kl. 14:38
”Lidande” är inte det första som slår en i hågen när den välklädda turken i yngre medelåldern släntrar in i caféet i kryptan i St Martin in the Fields.
Zia Meral bor numera i London, forskar i Cambridge och reser frekvent mellan västerländska huvudstäder.  Alltemellanåt plockar BBC in honom som politisk kommentator i frågor om Turkiet , EU eller religionsfrågor. Han ingår i en hjärntrust kallad RUSI, som samlar Mellanösternexperter. Han har följt med Egypten under flera år, långt innan det small.
Men under fasaden bor det fortfarande en 17-åring, som nyfiket undersökte den turkiska lokaltidningens propaganda om att den anglikanska församlingen lockade ungdomar med vin, 100 dollar varje söndag och utsikten att gifta sig med en ung brittiska.
Själv brukar han raljera kring det första mötet: Något nattvardsvin fick han inte, eftersom han inte var döpt och konfirmerad. När håven med pengarna gick runt förväntades han ge istället får att få. Och när det gällde giftasutsikterna var bänkarna fyllda med anglikanska tanter. Men han fick något annat, något som resulterade i utfrysning och ensamhet, i sömnlösa nätter hopkrupen i fosterställning i en sovsäck på golvet hos en vän.
Zia Meral är konvertit, kristen med muslimsk bakgrund – eller ur islams ögon betraktat – apostat, avfälling.
I dag jobbar han för att synliggöra konvertiternas situation på internationell nivå. Och för att bistå dem som råkar i kläm.
– Jag vill verkligen vara trogen den vision jag hade från början och vara en röst för dem som lider och hjälpa dem, säger han.
Han är inte längre fysiskt utsatt, även om han under sina många resor i Mellanöstern befinner sig i farliga situationer.

Vill inte glömma
– Har man en gång blivit utsatt för lidande eller sett dem man älskar lida är man brännmärkt för livet. Det märket lämnar en aldrig. Samtidigt ger de här erfarenheterna mig kraften att jobba vidare. Jag vill komma ihåg dem, i stället för att försöka glömma och bygga ett gott liv i New York eller nån annanstans. Det jag har sett och gått igenom hjälper mig att vara trogen.
Det hjälper honom också att öppna dörrar, till regeringar och medier.
Har du någon kontakt med din egen familj?
– Nu har vi goda relationer igen. Det tog tretton år att bygga upp dem. Men de senaste tre åren har det skett mycket helande. Det är fortfarande känsligt för dem att jag är allmänt känd i Turkiet som kristen, som kommentator på TV och författare. Men jag känner att jag har återknutit till mitt hemland och mina rötter.
För hans del har det alltså gått någorlunda. Det är inte fallet för de allra flesta konvertiter. I sin rapport No Place to Call Home (Ingenstans att kalla hemma)redovisar han för hur de i olika länder utsätts för varierande grad av repressalier, allt från dödshot och våld till utfrysning och tjat.
 
Att leva vidare som förrädare
Men han ger också bakgrunden till att det ser ut som det gör. Den är allt annat än enkel. Zia Meral beskriver den situation konvertiterna tvingas leva i.
–  En religion, särskilt en som islam, handlar inte bara om en personlig övertygelse eller en åsikt. Att lämna en religion för en annan är inte som att byta filosofisk rikting: ”förr existentialist, nu nihilist” eller ”förr höger, nu vänster”. Religionen har enorma följder för hur du ser på och lever ditt liv, vilka värderingar du har, hur du klär dig, vad du äter eller inte äter.
Men det handlar också om vilken del av världen man hör hemma i. Vilken kultur och gemenskap upplever man att man tillhör.
– Tillhörighet betyder allt i mänsklig gemenskap och psykologi. Också på det personliga planet får vi vår mening genom att tillhöra något.
När någon lämnar islam är följden, oberoende av vad den som bytt tro själv anser, att hans eller hennes gemenskap, familj, arv tar avstånd.
– Det gör de därför att de ser det som att du förnekar dem, även om det inte är så och inte behöver vara så. Den som lämnar islam ses som en förrädare av sitt eget folk och sin civilisation.
Men på andra sidan väntar inte heller någon naturlig gemenskap, ingenting att komma in i.
– Kristus är ingen social konstruktion, inte kristen tro heller. Men kristenheten är skapad av sin kontext. Hur den ter sig i England eller Finland beror på respektive kulturer, så när någon från Mellanöstern säger att han vill följa Kristus, så är det inte bara frågan om att följa Kristus i sitt hjärta –det sker ett automatiskt byte av kultur som konvertiten får kämpa för att passa in i.
Meral ger ett konkret exempel: När han kom till tro gav missionärerna honom, som vuxit upp i ett muslimskt land, svinkött att äta.
– Det byggs upp ett enormt inre tryck, med massor av frågor att ta ställning till: Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? Känslomässigt är ens rötter skadade. Utifrån finns trycket från din familj, dina vänner, dina arbetsgivare, din livskamrat.
 
Majoriteten ger upp

Det finns bara ett fåtal alternativ kvar att klara ekvationen. Enligt Zia Meral väljer många konvertiter att fullfölja brytningen med sin gamla kontext totalt, de gömmer sig i kristna enklaver och accepterar isoleringen, vare sig de bor kvar i sin egen kultur eller flyttar till ett annat land.
– Därmed förlorar de sin närvaro i sitt gamla samhälle. De verkar bevisa exakt vad de som de lämnat anklagar dem för.
Eller så blir de kvar i den ambivalenta kampen mellan den gamla tron och den nya, från dag till dag.
– Eller så ger de upp. Det är ett faktum att de flesta muslimska konvertiter, mellan 70 och 80 procent återvänder till islam inom ett par år. Det enda land som utgör ett undantag i det här fallet är Bangladesh som har en lägre drop-out, säger Meral.
Ibland sker återinträdet för syns skull, konvertiten behåller sin tro i hemlighet, ibland blir de mer övertygade muslimer än de varit förut.
Han kan förstå varför det är så svårt. Även om de inte är utsatta för dödshot känner alla konvertiter av en stor press, både socialt och personligt, var de än befinner sig i världen,
Du också?
– Det gjorde jag ... det gör jag. Jag känner mig inte hemma i västerländsk kristendom, men jag är uppenbart inte heller muslim.

Är det värt det?
Att vara utstött av hela sitt sammanhang ger en stora känslomässiga skador. Hur ska du klä dig? Vad ska du äta? Dricker du alkohol ... eller inte? Frågorna är många.
För trettio år sedan var fenomenet att lämna islam för kristendomen nästan okänt, det få fallen var väl kända.
– Från 1980-talet framåt har vi sett allt fler. I dag har Turkiet minst 4 000 konvertieter, berättar Zia Meral.
I Algeriet är ökningen störst. Enligt Meral kom den verkliga boomen efter att myndigheterna slängt ut alla missionärer och stängt kyrkorna.
– Konvertiterna där är minst 40 000, och utgör den största gemenskapen i sitt slag i hela Mellanöstern.
Ibland undrar kritiska röster, också bland kristna teologer, att om det här nu förorsakar så mycket lidande – varför alls missionera bland muslimerna? Varför stöka till det? Är det verkligen värt det?
 – Jag har ställt mig själv samma fråga ett par gånger. Under ett researchuppdrag i Iran träffade jag en ung man som varit en av 40 som arresterades efter en konferens. 38 av dem avsade sig sin tro inför polisen och fick lämna fängelset. Han och en annan gjorde det inte. Mannen drogs inför rätta flera gånger för att tvingas att avsäga sin tro. Han miste det jobb han behövde för att försörja sin mamma och sin syster. Han sa till mig ”Jag vill dö för min tro” och jag svarade honom ”Det är jättefint, men hur har du det egentligen?”. Då brast han i gråt. ”Vad ska jag göra? Vem ska ta hand om min familj? Skäms Kristus för mig om jag förnekar honom?” Bakom det hjältemod som pådyvlas de här människorna, med förväntningar på att de ska gå i döden för sin tro, finns det mänskliga realiteter, och inga svar att ge.
Varför gav inte du själv upp?
– Jag har varit nära, tre gånger. Vägen har aldrig varit enkel. Och det finns ingen garanti att jag klarar det i framtiden heller! Det gäller ju oss alla ... Jag har kommit till den punkt där jag frågat mig själv, vad är allt det här värt? Det är en legitim fråga, om och om igen. Särskilt när jag i mitt arbete ser så många människor som lider och får sina liv förstörda. Ett svar, kanske intellektuellt svagt sådant, är ”vad gör jag i stället?”. Ett annat bottnar i trons väsen och det vi tror på. Men hur det än är kommer man inte ur den här erfarenheten helskinnad. Den största myten, som den västerländska kyrkan älskar, är att tron växer under förföljelse. Det gör den inte. De flesta mister sin tro eller skadas på grund av den.
Han vill inte kategoriskt döma ut kyrkorna i väst, många aktörer jobbar också för de här frågorna. Men ibland verkar talet om förföljelse paketeras som något som konsumeras i väst för att stärka den egna tron.
– Min personliga tro handlar aldrig om att bekvämt luta mig tillbaka, den är mera kamp, ilska och frustration, motsättningar och spänningar än en stillsam söndagsmorgon, säger han.
Vilket bidrag kan konvertiterna ge den kristna kyrkan teologiskt – annat än att dö för den?
– När jag tänker på de här människorna så tänker jag på Getsemane trädgård, där man gråter tårar och ber Gud ta den här kalken ifrån en, men samtidigt har någon slags plikt att fullfölja ett löfte – också fastän man inte vill. Då vänder man sig till människorna runt en, ber dem vaka och be med en. Det här är egentligen den enda bild som hjälper mig att fortsätta! Också i nattvarden ser jag lidandet, jag tar del av Kristus lidande och tortyr. I den tar jag också del av det lidande som de andra utstår, de som delar hans kors. För mig är det ett starkt bidrag till den kristna teologin. Att tolka lidandet som närvaro. Att föra helandet in i en mörk och smärtfylld värld, som ropar ”Gud, varför har du övergivit mig!”. Kanske vi mitt i den övergivenheten, i vår dumhet, smärta och våra lögner kanske faktiskt ändå kan föra fram Kristus. Till Getsemane återvänder jag därför ofta.

Intervjun med Zia Meral har ingått i KP 42/2012
May Wikström



NYTT ÅR. Glöm nyårslöftena. Kör i stället med nyårsönskningar och pyttesmå nyårsplaner. Vad skulle du behöva för att älska dig själv, dina medmänniskor och Gud lite mer under det år som kommer? 12.1.2024 kl. 10:35
Amanda Jansson fick sitt stora genombrott när hon spelade huvudrollen i SVT-dramat Tunna blå linjen. Långt över 2 miljoner personer har sett första avsnittet.

film. Amanda Jansson blev känd för stora de massorna som den kristna polisen Sara i den svenska succéserien Tunna blå linjen. Nu är hon aktuell med huvudrollen i filmatiseringen av Stormskärs Maja. 10.1.2024 kl. 17:11
Inom kyrkans familjerådgivning är efterfrågan större än utbudet.

KYRKANS FAMILJERÅDGIVNING. I Finland upprätthåller kyrkan 37 familjerådgivningscentraler. En av dem finns i Jakobstad. Där minskar finansieringen med hälften samtidigt som efterfrågan på tjänsterna ökar. 10.1.2024 kl. 10:55
Jenni Johansson beundrar stadsdelen Skata och Strengbergsporten som hon ofta passerar.

SÅNGARE. Hon kom från Kajanaland till Jakobstad för att lära sig svenska och studera musik. I Jakobstad blev Jenni Johansson en aktiv kyrkobesökare och -sångare. Nu ska hon delta i årets Voice of Finland. 10.1.2024 kl. 09:48
Daniel Asplund är gift med Heidi, har barnen Noomi, 13, Inez,11, Elin, 7 och ett barn på väg i maj.

profilen. Daniel Asplund är kristen, make, pappa, predikant, själavårdare, företagare – och ny verksamhetsledare vid LFF, Laestadianernas Fridsföreningars förbund. 9.1.2024 kl. 18:27
Elefteria ”Ele” Apostolidou växte upp i Träskända med en finsk mamma och grekisk pappa. Hennes pappa dog när hon var elva år, men hon har upprätthållit sin grekiska.

ÅRETS PRÄST. Elefteria Apostolidou gick in i prästjobbet med själ och hjärta – men höll på att slita ut sig. 8.1.2024 kl. 20:38
Marianne Blom är frivillig som sjukhusvän.

esbo. I början av året gör Esbo svenska församling en satsning på frivilligverksamheten. – Det har varit mycket meningsfullt, säger Marianne Blom, som är sjukhusvän. 9.1.2024 kl. 18:58
Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog har sökt tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling.

kyrkoherdeval. Den lediganslagna tjänsten som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors har lockat två sökande. De som visat intresse för tjänsten är Ronny Thylin och Pia Kummel-Myrskog. 8.1.2024 kl. 13:21
Kvartetten som vigdes till tjänst var Joakim Oldmark, Tuomas Toivonen, Eva Ahl-Waris och Kirsi Saarinen.

PRÄSTVIGNING. På trettondagen fick Borgå stift fyra nya präster. 8.1.2024 kl. 11:18
Stina Lindgård, Rolf Steffansson och Maria Sten har fått titeln "prost", en hederstitel för en förtjänt präst.

UTNÄMNINGAR. Biskop Bo-Göran Åstrand har utnämnt tre nya prostar. De är kyrkoherden i Agricola svenska församling Stina Lindgård, pastorn i finska församlingen vid Solkusten i Spanien Rolf Steffansson samt prästen och sakkunniga vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) Maria Sten. 2.1.2024 kl. 15:46
Fram till slutet av november hade 20 339 barn under ett år döpts i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

MEDLEMMAR. Enligt en prognos från enheten för Kyrkans forskning och utbildning är antalet medlemmar i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland ca 3 558 000 i slutet av 2023. 29.12.2023 kl. 16:06
Carola Juselis vet vad det är att mista ett barn man aldrig riktigt hunnit lära känna.

sorg. Då Carola Juselius förlorade sitt barn blev hon så arg på Gud att hon skrev ut sig ur kyrkan. Sen saknade hon julmusiken och skrev in sig igen. Hon är en kvinna med temperament som vill finnas till för andra, särskilt för dem som inte kunnat prata om barnen de mist. 23.12.2023 kl. 19:00

pris. John Vikström tilldelas Svenska Akademiens Finlandspris för år 2023. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 21.12.2023 kl. 19:01
Under namnet Mindyjoysbokhylla inspirerar Mindy till läsning på Instagram och Facebook.

litteratur. Till hög, till låg, till rik, till arm – det finns en läsupplevelse för varje julfirare. Bookstagrammaren Mindy Svenlin (@mindyjoysbokhylla) ger förslag på lämplig litteratur utgående från olika situationer. 21.12.2023 kl. 17:21
Intervju med Kateryna Dunjak utanför Kiev i december 2019. Här besöker Dunjak döttrarnas grav. Anna-Lena Laurén till vänster.

RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

Jobbet som forskningschef för Stiftelsen för Åbo Akademi konstaterar Ruth Illman att har många likheter med motsvarande post vid SLS.

SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET. Hon går från ett toppjobb till ett annat. Ruth Illman har gått i sina föräldrars fotspår, men motivationen kommer utan tvekan inifrån. Från och med september är hon ny forskningschef vid Svenska litteratursällskapet. 10.5.2024 kl. 19:52
Samuel Erikson installerades på Kristi himmelsfärdsdagen som kyrkoherde i Vörå församling. På bilden utöver honom från vänster till höger Samuels pappa Leif, kontraktsprost Tomi Tornberg, biskop Bo-Göran Åstrand, Vörås förra kyrkoherde Hans Boije och Benjamin Sandell.

kyrkoherdeinstallation. Kristi himmelsfärdsdagen blev en festdag i Vörå församlingen då nya kyrkoherden Samuel Erikson installerades av biskop Bo-Göran Åstrand under högtidliga former. Och Vöråborna slöt upp, både kyrkan och församlingshemmet var välfyllda. 9.5.2024 kl. 16:15
Amanda Harald och Jacob Sundström under Jacobs examenskonsert i Jakobstad.

folkmusik. Genom folkmusiken har Amanda Harald och Jacob Sundström fått kontakt med sina rötter. I en värld som präglas av snabba förändringar och ett globalt klimat märker de att också andra unga intresserar sig för det förflutna. 10.5.2024 kl. 13:15
Diskrimineringsombudsman Kristina Stenman blickar några decennier bakåt i tiden och ger råd till sitt yngre jag.

ETT GOTT RÅD. Kristina Stenman önskar att hon som 20-åring förstått att alla människor bär på bekymmer. 10.5.2024 kl. 13:55
Markus Meckel blev DDR:s sista utrikesminister

Tyskland. Kyrkan i DDR råkade under 40 år få möjligheten att vara ett rum där man kunde andas lite friare i kommunistregimen. Prästen Markus Meckel var med och byggde upp en opposition – och blev till sist den utrikesminister som lade ner DDR. 2.5.2024 kl. 19:00