Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.
Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.

"Hel blir jag aldrig mer"

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem.
26.12.2012 kl. 14:38
”Lidande” är inte det första som slår en i hågen när den välklädda turken i yngre medelåldern släntrar in i caféet i kryptan i St Martin in the Fields.
Zia Meral bor numera i London, forskar i Cambridge och reser frekvent mellan västerländska huvudstäder.  Alltemellanåt plockar BBC in honom som politisk kommentator i frågor om Turkiet , EU eller religionsfrågor. Han ingår i en hjärntrust kallad RUSI, som samlar Mellanösternexperter. Han har följt med Egypten under flera år, långt innan det small.
Men under fasaden bor det fortfarande en 17-åring, som nyfiket undersökte den turkiska lokaltidningens propaganda om att den anglikanska församlingen lockade ungdomar med vin, 100 dollar varje söndag och utsikten att gifta sig med en ung brittiska.
Själv brukar han raljera kring det första mötet: Något nattvardsvin fick han inte, eftersom han inte var döpt och konfirmerad. När håven med pengarna gick runt förväntades han ge istället får att få. Och när det gällde giftasutsikterna var bänkarna fyllda med anglikanska tanter. Men han fick något annat, något som resulterade i utfrysning och ensamhet, i sömnlösa nätter hopkrupen i fosterställning i en sovsäck på golvet hos en vän.
Zia Meral är konvertit, kristen med muslimsk bakgrund – eller ur islams ögon betraktat – apostat, avfälling.
I dag jobbar han för att synliggöra konvertiternas situation på internationell nivå. Och för att bistå dem som råkar i kläm.
– Jag vill verkligen vara trogen den vision jag hade från början och vara en röst för dem som lider och hjälpa dem, säger han.
Han är inte längre fysiskt utsatt, även om han under sina många resor i Mellanöstern befinner sig i farliga situationer.

Vill inte glömma
– Har man en gång blivit utsatt för lidande eller sett dem man älskar lida är man brännmärkt för livet. Det märket lämnar en aldrig. Samtidigt ger de här erfarenheterna mig kraften att jobba vidare. Jag vill komma ihåg dem, i stället för att försöka glömma och bygga ett gott liv i New York eller nån annanstans. Det jag har sett och gått igenom hjälper mig att vara trogen.
Det hjälper honom också att öppna dörrar, till regeringar och medier.
Har du någon kontakt med din egen familj?
– Nu har vi goda relationer igen. Det tog tretton år att bygga upp dem. Men de senaste tre åren har det skett mycket helande. Det är fortfarande känsligt för dem att jag är allmänt känd i Turkiet som kristen, som kommentator på TV och författare. Men jag känner att jag har återknutit till mitt hemland och mina rötter.
För hans del har det alltså gått någorlunda. Det är inte fallet för de allra flesta konvertiter. I sin rapport No Place to Call Home (Ingenstans att kalla hemma)redovisar han för hur de i olika länder utsätts för varierande grad av repressalier, allt från dödshot och våld till utfrysning och tjat.
 
Att leva vidare som förrädare
Men han ger också bakgrunden till att det ser ut som det gör. Den är allt annat än enkel. Zia Meral beskriver den situation konvertiterna tvingas leva i.
–  En religion, särskilt en som islam, handlar inte bara om en personlig övertygelse eller en åsikt. Att lämna en religion för en annan är inte som att byta filosofisk rikting: ”förr existentialist, nu nihilist” eller ”förr höger, nu vänster”. Religionen har enorma följder för hur du ser på och lever ditt liv, vilka värderingar du har, hur du klär dig, vad du äter eller inte äter.
Men det handlar också om vilken del av världen man hör hemma i. Vilken kultur och gemenskap upplever man att man tillhör.
– Tillhörighet betyder allt i mänsklig gemenskap och psykologi. Också på det personliga planet får vi vår mening genom att tillhöra något.
När någon lämnar islam är följden, oberoende av vad den som bytt tro själv anser, att hans eller hennes gemenskap, familj, arv tar avstånd.
– Det gör de därför att de ser det som att du förnekar dem, även om det inte är så och inte behöver vara så. Den som lämnar islam ses som en förrädare av sitt eget folk och sin civilisation.
Men på andra sidan väntar inte heller någon naturlig gemenskap, ingenting att komma in i.
– Kristus är ingen social konstruktion, inte kristen tro heller. Men kristenheten är skapad av sin kontext. Hur den ter sig i England eller Finland beror på respektive kulturer, så när någon från Mellanöstern säger att han vill följa Kristus, så är det inte bara frågan om att följa Kristus i sitt hjärta –det sker ett automatiskt byte av kultur som konvertiten får kämpa för att passa in i.
Meral ger ett konkret exempel: När han kom till tro gav missionärerna honom, som vuxit upp i ett muslimskt land, svinkött att äta.
– Det byggs upp ett enormt inre tryck, med massor av frågor att ta ställning till: Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? Känslomässigt är ens rötter skadade. Utifrån finns trycket från din familj, dina vänner, dina arbetsgivare, din livskamrat.
 
Majoriteten ger upp

Det finns bara ett fåtal alternativ kvar att klara ekvationen. Enligt Zia Meral väljer många konvertiter att fullfölja brytningen med sin gamla kontext totalt, de gömmer sig i kristna enklaver och accepterar isoleringen, vare sig de bor kvar i sin egen kultur eller flyttar till ett annat land.
– Därmed förlorar de sin närvaro i sitt gamla samhälle. De verkar bevisa exakt vad de som de lämnat anklagar dem för.
Eller så blir de kvar i den ambivalenta kampen mellan den gamla tron och den nya, från dag till dag.
– Eller så ger de upp. Det är ett faktum att de flesta muslimska konvertiter, mellan 70 och 80 procent återvänder till islam inom ett par år. Det enda land som utgör ett undantag i det här fallet är Bangladesh som har en lägre drop-out, säger Meral.
Ibland sker återinträdet för syns skull, konvertiten behåller sin tro i hemlighet, ibland blir de mer övertygade muslimer än de varit förut.
Han kan förstå varför det är så svårt. Även om de inte är utsatta för dödshot känner alla konvertiter av en stor press, både socialt och personligt, var de än befinner sig i världen,
Du också?
– Det gjorde jag ... det gör jag. Jag känner mig inte hemma i västerländsk kristendom, men jag är uppenbart inte heller muslim.

Är det värt det?
Att vara utstött av hela sitt sammanhang ger en stora känslomässiga skador. Hur ska du klä dig? Vad ska du äta? Dricker du alkohol ... eller inte? Frågorna är många.
För trettio år sedan var fenomenet att lämna islam för kristendomen nästan okänt, det få fallen var väl kända.
– Från 1980-talet framåt har vi sett allt fler. I dag har Turkiet minst 4 000 konvertieter, berättar Zia Meral.
I Algeriet är ökningen störst. Enligt Meral kom den verkliga boomen efter att myndigheterna slängt ut alla missionärer och stängt kyrkorna.
– Konvertiterna där är minst 40 000, och utgör den största gemenskapen i sitt slag i hela Mellanöstern.
Ibland undrar kritiska röster, också bland kristna teologer, att om det här nu förorsakar så mycket lidande – varför alls missionera bland muslimerna? Varför stöka till det? Är det verkligen värt det?
 – Jag har ställt mig själv samma fråga ett par gånger. Under ett researchuppdrag i Iran träffade jag en ung man som varit en av 40 som arresterades efter en konferens. 38 av dem avsade sig sin tro inför polisen och fick lämna fängelset. Han och en annan gjorde det inte. Mannen drogs inför rätta flera gånger för att tvingas att avsäga sin tro. Han miste det jobb han behövde för att försörja sin mamma och sin syster. Han sa till mig ”Jag vill dö för min tro” och jag svarade honom ”Det är jättefint, men hur har du det egentligen?”. Då brast han i gråt. ”Vad ska jag göra? Vem ska ta hand om min familj? Skäms Kristus för mig om jag förnekar honom?” Bakom det hjältemod som pådyvlas de här människorna, med förväntningar på att de ska gå i döden för sin tro, finns det mänskliga realiteter, och inga svar att ge.
Varför gav inte du själv upp?
– Jag har varit nära, tre gånger. Vägen har aldrig varit enkel. Och det finns ingen garanti att jag klarar det i framtiden heller! Det gäller ju oss alla ... Jag har kommit till den punkt där jag frågat mig själv, vad är allt det här värt? Det är en legitim fråga, om och om igen. Särskilt när jag i mitt arbete ser så många människor som lider och får sina liv förstörda. Ett svar, kanske intellektuellt svagt sådant, är ”vad gör jag i stället?”. Ett annat bottnar i trons väsen och det vi tror på. Men hur det än är kommer man inte ur den här erfarenheten helskinnad. Den största myten, som den västerländska kyrkan älskar, är att tron växer under förföljelse. Det gör den inte. De flesta mister sin tro eller skadas på grund av den.
Han vill inte kategoriskt döma ut kyrkorna i väst, många aktörer jobbar också för de här frågorna. Men ibland verkar talet om förföljelse paketeras som något som konsumeras i väst för att stärka den egna tron.
– Min personliga tro handlar aldrig om att bekvämt luta mig tillbaka, den är mera kamp, ilska och frustration, motsättningar och spänningar än en stillsam söndagsmorgon, säger han.
Vilket bidrag kan konvertiterna ge den kristna kyrkan teologiskt – annat än att dö för den?
– När jag tänker på de här människorna så tänker jag på Getsemane trädgård, där man gråter tårar och ber Gud ta den här kalken ifrån en, men samtidigt har någon slags plikt att fullfölja ett löfte – också fastän man inte vill. Då vänder man sig till människorna runt en, ber dem vaka och be med en. Det här är egentligen den enda bild som hjälper mig att fortsätta! Också i nattvarden ser jag lidandet, jag tar del av Kristus lidande och tortyr. I den tar jag också del av det lidande som de andra utstår, de som delar hans kors. För mig är det ett starkt bidrag till den kristna teologin. Att tolka lidandet som närvaro. Att föra helandet in i en mörk och smärtfylld värld, som ropar ”Gud, varför har du övergivit mig!”. Kanske vi mitt i den övergivenheten, i vår dumhet, smärta och våra lögner kanske faktiskt ändå kan föra fram Kristus. Till Getsemane återvänder jag därför ofta.

Intervjun med Zia Meral har ingått i KP 42/2012
May Wikström



Patrik Hagman är teolog och författare.

Påsk. – Att jag gör en liten sak som att hålla upp dörren för någon kan genom den så kallade fjärilseffekten leda till att någon kan komma på lösningen på klimatkrisen. Den sortens samband finns men vi har inte möjlighet att ha koll på dem – men det är väl det vi tror att Gud har. 31.3.2021 kl. 00:00

pedersöre. Medan Hilkka Nygård arbetade som lärare i Edsevö skola – Edsevön koulu dekorerade hon skolan inför påsk. Då utvecklade hon ett kors av björkris. 31.3.2021 kl. 09:50

Nekrolog. När det blev möjligt för kvinnor att bli präster i Finland 1988, hörde Ulla Östman till de första som prästvigdes. 29.3.2021 kl. 11:55
Niko Huttunen är forskare i teologi och Anneli Portman är socialpsykolog och värderingsforskare.

värderingar. Vi för Luthers arv vidare utan att vara medvetna om det. Till och med ateisterna påverkas av de lutherska värderingarna. 29.3.2021 kl. 11:01
Lisa Enckell är präst och  journalist.

sårbarhet. "Likt lärjungarna har jag ofta upplevt att jag befinner mig i någon slags mellantid, mitt emellan långfredag och påskdag: Jag vill tro, men har ej krafter att göra det. Jag vill hoppas, men vet ej om jag förmår eller vågar det." 31.3.2021 kl. 00:00

Burma. Att kunna hjälpa kyrkan är den överlägset svåraste utmaningen för biskopen av Burma. Johan Candelin arbetar från Karleby för att få hjälp till en av de fattigaste lutherska kyrkorna i världen. 25.3.2021 kl. 11:08
Magnus Riska är docent i gammaltestamentlig exegetik. FOTO: ARKIV/HENRIK MIETTINEN

Bibelfynd. Israeliska arkeologer har gjort nya fynd av bibliska textfragment i Dödahavsområdet för första gången sedan dödahavsrullarna i Qumran hittades 1947. 24.3.2021 kl. 12:40
– Avsikten är att på det här sättet kunna samlas med beaktande av rådande restriktioner och undvika övernattning, säger Boris Salo.

Kyrkans Ungdom. I fjol ersattes Kyrkans Ungdoms sommarläger med Digimäki. I år blir det "Pieksämäkidagar" sista veckan i juli, på olika håll i stiftet. Mats Nyholm, direktor i S:ta Clara–kyrkan i Stockholm, är huvudtalare. 23.3.2021 kl. 18:43
Telin-orgeln kan få plats på läktaren brevid Christentensorgeln från 1979. Skeppsbyggaren Anders Telin i Gamlakarleby byggde orgeln 1768.

nykarleby. Telin-orgeln från 1768 flyttas inte från Nykarleby kyrka. 23.3.2021 kl. 15:38
Sara Mikander har märkt att hon orkar lyssna till svåra berättelser eftersom de inte drar 
igång något hos henne själv.

närståendevåld. Sara Mikanders jobb är att stöda personer som drabbats av närståendevåld eller sexuella övergrepp. – Jag har lärt mig att den som inte behöver hålla uppe en fasad mår ganska okej. 19.3.2021 kl. 15:04
Louise Häggström jobbar som informatör i Johannes 
församling. Det har inte förändrat hennes tro, varken till det bättre eller sämre.

relation. Louise Häggström hade en varm och rolig pappa som såg och bekräftade henne. Han dog när hon var tonåring. Hennes behov av bekräftelse finns kvar, något hon pratar om utan att förställa sig. 18.3.2021 kl. 15:01
Vem har makt idag? Den är mer splittrad än förr, säger Magnus Londen. Kyrkan har lite makt, journalisterna har lite makt, politikerna har lite makt. Men alla känner att de har lite mindre makt än de hade tidigare. – Det är mer splittrat och utspritt. Det blir spännande att se vart det leder.

Bok. Kan vi förändra andra människor? Antagligen inte, tänker Magnus Londen, som skrivit en satir om en konsult vars motto är ”no change” – ingen förändring. – Men om vi själva kommer till att vi vill förändras kan vad som helst ske. 18.3.2021 kl. 09:42
Thomas Lundin längtar efter fester – med dans och mat och dryck och kramar.

profilen. Thomas Lundin är aktuell med en ny talkshow där alla gäster är en överraskning för honom. 17.3.2021 kl. 10:32
Michaela Rosenback och Lucas Dahlström
tänkte om och ordnade ett småskaligt bröllop förra sommaren.

bröllop. Går det att fira bröllopsfest i sommar, eller måste man skjuta på festen eller fira i mindre skala? Susanna Nygård hoppas få fira ett stort bröllop och Michaela Rosenback tänkte om i fjol. 17.3.2021 kl. 09:00
Milena Parland har jobbat med religionsdialog sedan 2009.

religionsundervisning. – Hur tryggar vi likabehandling och minoritetsbarnets välmående? frågar Milena Parland. Det är långt ifrån okomplicerade frågor. 16.3.2021 kl. 09:53

Helhetsbilden av förändringen är tydlig, menar forskare Kimmo Ketola.

ENKÄT. Församlingarnas empati- och imageundersökning visar att människor i stadsmiljö upplever att Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är mer närvarande än förr. 1.6.2023 kl. 12:22
Idag behöver marknadsföring inte kosta stora summor, bland annat tack vare sociala medier.

MARKNADSFÖRING. Min stilla vecka kändes allt annat än stilla, så jag gick på en aktläsning. Vet du vad det är? Det visste inte jag, men efteråt var jag en lite helare version av mig själv, åtminstone för en stund. Det ordnas mycket fint i kyrkan, men hur många vet om det? 1.6.2023 kl. 10:00
Kyrkan behåller netto från vårdreformen.

Kyrkskatt. Vårdreformen förändrade sättet att beräkna kyrkskatten. Du får mindre avdrag i år, men bara få församlingar som de i Raseborg kommer till mötes med att sänka din skatteprocent. 31.5.2023 kl. 15:10
Biskop Bo-Göran Åstrand fascineras av ChatGPT:s predikningar och tal – även om han känner att de saknar själ.

AI. En präst kan skriva ett halvbra doptal eller en medioker predikan med hjälp av artificiell intelligens. KP testade – och skickades resultatet till biskop Bo-Göran Åstrand. Märks det om det prästen säger inte är inspirerat av den heliga Anden utan en sammanfattning av ett ämne, skapat av en chattbott? 31.5.2023 kl. 10:00
– Kyrkoherden hamnar i en konstig roll om hen ska försvara sina beredningar, samla ihop åsikterna och samtidigt fatta beslut, säger Martina Harms-Aalto.

MÖTESORDFÖRANDE. – Jag ser bara fördelar för kyrkoherdarna med att övergå till det här systemet, säger Martina Harms-Aalto som leder ordet i Johannes församling i Helsingfors. 30.5.2023 kl. 10:00