Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.
Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.

"Hel blir jag aldrig mer"

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem.
26.12.2012 kl. 14:38
”Lidande” är inte det första som slår en i hågen när den välklädda turken i yngre medelåldern släntrar in i caféet i kryptan i St Martin in the Fields.
Zia Meral bor numera i London, forskar i Cambridge och reser frekvent mellan västerländska huvudstäder.  Alltemellanåt plockar BBC in honom som politisk kommentator i frågor om Turkiet , EU eller religionsfrågor. Han ingår i en hjärntrust kallad RUSI, som samlar Mellanösternexperter. Han har följt med Egypten under flera år, långt innan det small.
Men under fasaden bor det fortfarande en 17-åring, som nyfiket undersökte den turkiska lokaltidningens propaganda om att den anglikanska församlingen lockade ungdomar med vin, 100 dollar varje söndag och utsikten att gifta sig med en ung brittiska.
Själv brukar han raljera kring det första mötet: Något nattvardsvin fick han inte, eftersom han inte var döpt och konfirmerad. När håven med pengarna gick runt förväntades han ge istället får att få. Och när det gällde giftasutsikterna var bänkarna fyllda med anglikanska tanter. Men han fick något annat, något som resulterade i utfrysning och ensamhet, i sömnlösa nätter hopkrupen i fosterställning i en sovsäck på golvet hos en vän.
Zia Meral är konvertit, kristen med muslimsk bakgrund – eller ur islams ögon betraktat – apostat, avfälling.
I dag jobbar han för att synliggöra konvertiternas situation på internationell nivå. Och för att bistå dem som råkar i kläm.
– Jag vill verkligen vara trogen den vision jag hade från början och vara en röst för dem som lider och hjälpa dem, säger han.
Han är inte längre fysiskt utsatt, även om han under sina många resor i Mellanöstern befinner sig i farliga situationer.

Vill inte glömma
– Har man en gång blivit utsatt för lidande eller sett dem man älskar lida är man brännmärkt för livet. Det märket lämnar en aldrig. Samtidigt ger de här erfarenheterna mig kraften att jobba vidare. Jag vill komma ihåg dem, i stället för att försöka glömma och bygga ett gott liv i New York eller nån annanstans. Det jag har sett och gått igenom hjälper mig att vara trogen.
Det hjälper honom också att öppna dörrar, till regeringar och medier.
Har du någon kontakt med din egen familj?
– Nu har vi goda relationer igen. Det tog tretton år att bygga upp dem. Men de senaste tre åren har det skett mycket helande. Det är fortfarande känsligt för dem att jag är allmänt känd i Turkiet som kristen, som kommentator på TV och författare. Men jag känner att jag har återknutit till mitt hemland och mina rötter.
För hans del har det alltså gått någorlunda. Det är inte fallet för de allra flesta konvertiter. I sin rapport No Place to Call Home (Ingenstans att kalla hemma)redovisar han för hur de i olika länder utsätts för varierande grad av repressalier, allt från dödshot och våld till utfrysning och tjat.
 
Att leva vidare som förrädare
Men han ger också bakgrunden till att det ser ut som det gör. Den är allt annat än enkel. Zia Meral beskriver den situation konvertiterna tvingas leva i.
–  En religion, särskilt en som islam, handlar inte bara om en personlig övertygelse eller en åsikt. Att lämna en religion för en annan är inte som att byta filosofisk rikting: ”förr existentialist, nu nihilist” eller ”förr höger, nu vänster”. Religionen har enorma följder för hur du ser på och lever ditt liv, vilka värderingar du har, hur du klär dig, vad du äter eller inte äter.
Men det handlar också om vilken del av världen man hör hemma i. Vilken kultur och gemenskap upplever man att man tillhör.
– Tillhörighet betyder allt i mänsklig gemenskap och psykologi. Också på det personliga planet får vi vår mening genom att tillhöra något.
När någon lämnar islam är följden, oberoende av vad den som bytt tro själv anser, att hans eller hennes gemenskap, familj, arv tar avstånd.
– Det gör de därför att de ser det som att du förnekar dem, även om det inte är så och inte behöver vara så. Den som lämnar islam ses som en förrädare av sitt eget folk och sin civilisation.
Men på andra sidan väntar inte heller någon naturlig gemenskap, ingenting att komma in i.
– Kristus är ingen social konstruktion, inte kristen tro heller. Men kristenheten är skapad av sin kontext. Hur den ter sig i England eller Finland beror på respektive kulturer, så när någon från Mellanöstern säger att han vill följa Kristus, så är det inte bara frågan om att följa Kristus i sitt hjärta –det sker ett automatiskt byte av kultur som konvertiten får kämpa för att passa in i.
Meral ger ett konkret exempel: När han kom till tro gav missionärerna honom, som vuxit upp i ett muslimskt land, svinkött att äta.
– Det byggs upp ett enormt inre tryck, med massor av frågor att ta ställning till: Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? Känslomässigt är ens rötter skadade. Utifrån finns trycket från din familj, dina vänner, dina arbetsgivare, din livskamrat.
 
Majoriteten ger upp

Det finns bara ett fåtal alternativ kvar att klara ekvationen. Enligt Zia Meral väljer många konvertiter att fullfölja brytningen med sin gamla kontext totalt, de gömmer sig i kristna enklaver och accepterar isoleringen, vare sig de bor kvar i sin egen kultur eller flyttar till ett annat land.
– Därmed förlorar de sin närvaro i sitt gamla samhälle. De verkar bevisa exakt vad de som de lämnat anklagar dem för.
Eller så blir de kvar i den ambivalenta kampen mellan den gamla tron och den nya, från dag till dag.
– Eller så ger de upp. Det är ett faktum att de flesta muslimska konvertiter, mellan 70 och 80 procent återvänder till islam inom ett par år. Det enda land som utgör ett undantag i det här fallet är Bangladesh som har en lägre drop-out, säger Meral.
Ibland sker återinträdet för syns skull, konvertiten behåller sin tro i hemlighet, ibland blir de mer övertygade muslimer än de varit förut.
Han kan förstå varför det är så svårt. Även om de inte är utsatta för dödshot känner alla konvertiter av en stor press, både socialt och personligt, var de än befinner sig i världen,
Du också?
– Det gjorde jag ... det gör jag. Jag känner mig inte hemma i västerländsk kristendom, men jag är uppenbart inte heller muslim.

Är det värt det?
Att vara utstött av hela sitt sammanhang ger en stora känslomässiga skador. Hur ska du klä dig? Vad ska du äta? Dricker du alkohol ... eller inte? Frågorna är många.
För trettio år sedan var fenomenet att lämna islam för kristendomen nästan okänt, det få fallen var väl kända.
– Från 1980-talet framåt har vi sett allt fler. I dag har Turkiet minst 4 000 konvertieter, berättar Zia Meral.
I Algeriet är ökningen störst. Enligt Meral kom den verkliga boomen efter att myndigheterna slängt ut alla missionärer och stängt kyrkorna.
– Konvertiterna där är minst 40 000, och utgör den största gemenskapen i sitt slag i hela Mellanöstern.
Ibland undrar kritiska röster, också bland kristna teologer, att om det här nu förorsakar så mycket lidande – varför alls missionera bland muslimerna? Varför stöka till det? Är det verkligen värt det?
 – Jag har ställt mig själv samma fråga ett par gånger. Under ett researchuppdrag i Iran träffade jag en ung man som varit en av 40 som arresterades efter en konferens. 38 av dem avsade sig sin tro inför polisen och fick lämna fängelset. Han och en annan gjorde det inte. Mannen drogs inför rätta flera gånger för att tvingas att avsäga sin tro. Han miste det jobb han behövde för att försörja sin mamma och sin syster. Han sa till mig ”Jag vill dö för min tro” och jag svarade honom ”Det är jättefint, men hur har du det egentligen?”. Då brast han i gråt. ”Vad ska jag göra? Vem ska ta hand om min familj? Skäms Kristus för mig om jag förnekar honom?” Bakom det hjältemod som pådyvlas de här människorna, med förväntningar på att de ska gå i döden för sin tro, finns det mänskliga realiteter, och inga svar att ge.
Varför gav inte du själv upp?
– Jag har varit nära, tre gånger. Vägen har aldrig varit enkel. Och det finns ingen garanti att jag klarar det i framtiden heller! Det gäller ju oss alla ... Jag har kommit till den punkt där jag frågat mig själv, vad är allt det här värt? Det är en legitim fråga, om och om igen. Särskilt när jag i mitt arbete ser så många människor som lider och får sina liv förstörda. Ett svar, kanske intellektuellt svagt sådant, är ”vad gör jag i stället?”. Ett annat bottnar i trons väsen och det vi tror på. Men hur det än är kommer man inte ur den här erfarenheten helskinnad. Den största myten, som den västerländska kyrkan älskar, är att tron växer under förföljelse. Det gör den inte. De flesta mister sin tro eller skadas på grund av den.
Han vill inte kategoriskt döma ut kyrkorna i väst, många aktörer jobbar också för de här frågorna. Men ibland verkar talet om förföljelse paketeras som något som konsumeras i väst för att stärka den egna tron.
– Min personliga tro handlar aldrig om att bekvämt luta mig tillbaka, den är mera kamp, ilska och frustration, motsättningar och spänningar än en stillsam söndagsmorgon, säger han.
Vilket bidrag kan konvertiterna ge den kristna kyrkan teologiskt – annat än att dö för den?
– När jag tänker på de här människorna så tänker jag på Getsemane trädgård, där man gråter tårar och ber Gud ta den här kalken ifrån en, men samtidigt har någon slags plikt att fullfölja ett löfte – också fastän man inte vill. Då vänder man sig till människorna runt en, ber dem vaka och be med en. Det här är egentligen den enda bild som hjälper mig att fortsätta! Också i nattvarden ser jag lidandet, jag tar del av Kristus lidande och tortyr. I den tar jag också del av det lidande som de andra utstår, de som delar hans kors. För mig är det ett starkt bidrag till den kristna teologin. Att tolka lidandet som närvaro. Att föra helandet in i en mörk och smärtfylld värld, som ropar ”Gud, varför har du övergivit mig!”. Kanske vi mitt i den övergivenheten, i vår dumhet, smärta och våra lögner kanske faktiskt ändå kan föra fram Kristus. Till Getsemane återvänder jag därför ofta.

Intervjun med Zia Meral har ingått i KP 42/2012
May Wikström



Ärkebiskop Tapio Luoma, biskop Bo-Göran Åstrand och Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus diskuterade krig och ekonomi, bland mycket annat.

Stiftsdagarna. Stiftsdagarna i Borgå blev en fest värdig en hundraåring. Men mellan serveringarna, minglet och samvaron dryftades också de tunga frågorna: vad är kyrkans uppgift i en värld präglad av krig, och vad ska vi släppa taget om då pengarna tryter? 8.11.2023 kl. 14:52
Karin Westerlund studerar kulturforskning och folkloristik vid Helsingfors universitet. Är en av bloggarna på kyrkpressen.fi/andetag

ANDETAG. Karin Westerlund är ett nytt tillskott i bloggen Andetag. 7.11.2023 kl. 18:00
I Upptäcktsresor inåt möts Robin Nyman från Jakobstad och Sofia Torvalds från Esbo.

podd. En ny podd har sett dagens ljus! I vinter vill Sofia Torvalds och Robin Nyman inspirera till hudlösa samtal, för att livet kan vara nog så ensamt ändå. 7.11.2023 kl. 08:00
Elisabeth Stubb är aktuell med boken ”Öken, vatten och snö – vägen genom Israel” (Fontana
Media).

VEM ÄR DU?. År 2019 var Elisabeth Stubb, som är doktor i historia och forskare, utan jobb. Den våren bestämde hon sig för att göra något hon drömt om ända sedan hon läste om det i Kyrkpressen för många år sedan: vandra Israelleden, vandringsleden genom Israel. Upplevelsen blev en bok som känns väldigt aktuell. 6.11.2023 kl. 18:53

HÖSTDAGARNA. Årets Höstdagar arrangeras det här veckoslutet i Toijala. Årets tema är "Kamp". Dagarna bjuder på traditionellt upplägg med verkstäder, café, musik, show, mässor, andakter, glada människomöten, bön, gemenskap och skratt. 4.11.2023 kl. 15:52

Kolumn. Jag slogs en morgon av hur mycket det finns att förundras över när sommar går över till höst och höst till vinter. Färgerna, dofterna, tystnaden. Det är något speciellt när naturen skiftar och går in i en annan säsong. Det påminner mig om att världen och livet har en rytm att följa. 6.11.2023 kl. 08:00

Stiftsdagar. Firandet av Borgå stifts 100-årsjubileum kulminerade i en festmässa i Borgå domkyrka. Kyrkpressen frågade några festdeltagare vad de tyckte mest om under stiftsdagarna i Borgå – och vad de tror om de följande 100 åren. 29.10.2023 kl. 15:22

Kolumn. På vägen till kyrkan möter jag tiggare och brödköer. Nyheterna har påmint mig om krig, människor på flykt, ensamhet, våld i hemmen och om hur dåligt vår underbart vackra planet mår. Det gör ont och jag känner mig maktlös. Helst skulle jag stänga ut alltsammans, leva i min egen bubbla, sluta bry mig. 28.10.2023 kl. 21:38
I panelen som diskuterade jubileumsboken satt Ida-Maria Sola, Robert Lemberg, Susanna Landor, Alaric Mård. och Maja-Stina Andersson-Tapola.

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29
Fredrik Nygård håller nu på med att bygga nu upp förtroende till människorna omkring honom.

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00
Biskoparna kräver svar av SLEY och Folkmissionen

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54
– Min erfarenhet är att förluster och lidande har hjälpt mig att uppskatta livet på ett annat sätt än om jag bara hade haft det lätt i livet, säger Chris Gullmans,

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38
Till hösten har biskoparna gett ut en liten bok om bön.

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00
Åtminstone fyra av Borgå stifts sju platser i kyrkomötet står lediga inför kyrkovalet i februari 2024.

KYRKOMÖTET. I ett konservativt kyrkomöte fick Borgå stift en övervägande liberal grupp i valet för fyra år sedan. Nu slutar många ombud. Valet av nytt kyrkomöte i vinter förrättas från rätt så tomt bord. 24.10.2023 kl. 14:04
När vi låser in allt och definierar det, då dödar vi det, säger Mikael Kurkiala.

heliga platser. I en avförtrollad värld, en värld där människan är allestädes närvarande, spanar vi efter glimtar av helighet. Mikael Kurkiala vill klä glimtarna i ett språk där vi verkligen kan mötas. – Så fort vi har definierat något har vi låst in det. När vi gör det så dödar vi det. 23.10.2023 kl. 10:05

Olja kan bli ett element vid konfirmation och vigsel i framtidens kyrkohandbok.

BISKOPSMÖTET. Bikt på webben, välsignelse med olja och tydligare förbön vid konfirmation kan det bli i kyrkohandboken. Det föreslås också bli mer formuleringar om barnfostran, livsmognad tillsammans, kropp och sexualitet när man gifter sig. Temana är många i förarbetet till en ny kyrkohandbok för kyrkan. 19.4.2024 kl. 09:34
Boken "Otillräcklig" har blivit en försäljningsframgång i Danmark. Den har utkommit på svenska och norska, och översätts nu till engelska.

KRAVKULTUREN. Den danska folkhögskolläraren och teologen Christian Hjortkjaer skrev en bok om hur det är att växa upp i ett samhälle där vi får höra: ”Just do it.” 17.4.2024 kl. 15:24
Lina Teir spelar många instrument, men närmast henne är ändå fiolen.

BERÄTTARKONST. Berättarkonstnären och musikern Lina Teirs livsåskådning hör ihop med glädje, inspiration och livsmening. 17.4.2024 kl. 15:05
Sirpa Tolppanen betonar vikten av inkludering i arbetet med att bygga gemenskap från grunden.

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34
Tidigare kände sig Beni Karjalainen ensam. Idag har han goda vänner och en sambo. FOTO: PRIVAT

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56