– Det ligger där borta, vid förra posten, säger Martin Glader och pekar mot butiksraden i Pojo kyrkoby, bakom det ståtliga kommunhuset i vit marmor som står öde och tomt sedan Pojo blev en del av Raseborg.
– Att kommunhuset inte behövs är som om vi Pojobor inte heller skulle behövs. Det tär på självkänslan, säger Glader. Just den här dagen ska det för övrigt grundas en byaförening för kyrkbyn.
På diakonins dagcenter ”Postilla” är det liv i luckan. Ett vardagsrum, öppet fem dagar i veckan för alla som behöver ett, ingen frågar varför man kommer. I fjol räknade man över fem tusen besök. Måndagar och torsdagar serveras mat för två euro. Ett loppis intill ger intäkter som delvis täcker hyran.
Den enda anställda är värdinnan. Utan dussinet frivilliga som ställer upp i ur och skur skulle det inte gå ihop.
– Värdinnan avlönas helt med bidrag utifrån, församlingens utgifter är blygsamma, konstaterar Glader som också är det öppna vardagsrummets direktionsordförande.
Han skulle bli biologilärare men kom att gå en prepkurs till Tekniska Högskolan för att hålla en kompis sällskap. Han klarade inträdesprovet också och blev diplomingenjör och senare företagschef. När han för tio år sedan pensionerade sig från jobbet som VD för ett industriföretag med fabrik också i Pojo åkte han först till Virojoki i östligaste Finland. Därifrån paddlade han i havskajak hela vägen till Torneå, 1300 kilometer.
Han har rört på sig förr. Sju av sina företagsledarår jobbade han i Sverige som chef för ett företag som exporterade tunnplåtsprodukter till småhustak och industrihallar. Själva tunnplåtsteknologin sålde han till fjärran marknader, från Kanada till Australien. Under de sju åren med över tusen resedagar utomlands skedde många kulturkrockar. De lärde honom en viktig grundsats:
– Utgå inte från att saker är så som du tror att de är.
Stark sammanhållning
Glader är uppvuxen i Pernå som prästbarn, först i kaplansgården med handpump för kallvatten i köket som enda bekvämlighet, men ganska snart i en nyrenoverad prästgård. På den tiden var prästgården ett nav i bygdens liv. Folk kom och gick, det var dop och vigslar, kringresande predikanter tog in där.
– Varje födelsedagkalas var en stor familjeträff mellan prästfamiljerna i grannförsamlingarna, säger han. Svenska riksdagsgruppens generalsekreterare Björn Månsson som var kaplanspojk på den tiden brukar tala om ”Pernå stift”.
Att gå i kyrkan på söndagarna var inget påtvunget för Martin och hans två systrar. Kristliga Gymnasistgruppen KGG i Lovisaskolan var en okomplicerad fortsättning på barnatron. KGG som finlandssvensk företeelse lever forfarande kvar i form av Höstdagarna i Tammerfors.
Ekonomin i obalans
När han flyttade till Pojo för sju år sedan blev han snabbt invald i de kyrkliga förtroendeorganen. Ett privat företag har en handlingsfrihet som församlingen med sin demokratiska struktur saknar. Det är olika saker men båda helt okej, menar Glader.
Läs hela artikeln i papperstidningen.

Med facit i hand har Martin Glader levt ”ett slumpmässigt liv med få egna beslut”. (foto: Rolf af Hällström)
Fler än nu måste ta ansvar
Han växte upp på en levande prästgård. Sin karriär har han gjort som företagsledare. Nu är Martin Glader kyrklig förtroendeman och talar för fler frivilliginsatser i församlingen och för att staten tar sitt kulturhistoriska ansvar för kyrkor och begravningsplatser.
13.12.2012 kl. 11:33
13.12.2012 kl. 11:33
Rolf af Hällström