För några veckor sedan publicerade Kyrkpressen en intervju med den rikssvenska musikern Peter Hallström. I den berättade han om de sår han fick under sin uppväxt inom en pingstförsamling och om sin väg tillbaka till Gud.
Artikeln väckte många reaktioner. Dels kontaktades redaktionen av personer som liksom Hallström känt att de skrämdes till tro genom hot om straff och icke-tillhörighet. Dels reagerade representanter för frikyrkor på att det kändes fel att pingströrelsen lyftes fram som det samfund som ger sina barn ”sår i själen”.
Kenneth Grönroos är pingstpastor och växte själv upp inom frikyrkan under samma tid Peter Hallström beskriver. Han kan känna igen en del.
– 1960–70-talet var en besvärlig tid för frikyrkorna. Som jag ser det handlade det om spänningen mellan ungdomskultur och den traditionella frikyrkokulturen. I det spänningsfältet uppstod problem och friktion.
Reningsprocess
När spänningarna hanterades av ledare som var ovarsamma med människor blev det smärtsamma kollisioner och uttåg. Samtidigt påminner Grönroos om att smärtsamma kollisioner sker i alla sammanhang: till exempel inom idrottsrörelser, politiska föreningar eller den lutherska kyrkan.
Läs hela artikeln i papperstidningen.

Stefan Sigfrids är pastor i Sion i Vasa. Han påminner om att alla församlingar är en produkt av den tid de verkar i. (foto: Patrik Hellström)
Pingst har gjort upp med sitt arv
frikyrkor. Hur länge ska gamla misstag få stämpla ett samfund? Många har gjort upp med gammal teologi och gammal frikyrkokultur. Döm inte dagens samfund för gårdagens fel, säger tre frikyrkopastorer till KP.
29.11.2012 kl. 10:14
29.11.2012 kl. 10:14
Sofia Torvalds