Flaggorna vajar i höstvinden när Leena Kontula susar in på cykel bland lövhögarna i Esplanadparken. Den svarta hjälmen, en släkting till den hon burit i sina internationella uppdrag, spänner hon hastigt av sig och klämmer under ena armen. Den bristande medvetenheten om den här dagens tema bekymrar henne. Att det är FN-dagen har inte ens den stora finska draken noterat.
– Konstigt att den inte lyftes fram i Halonens intervju. Hon brukar ju ta fram resolution 1325, funderar Kontula.
Den handlar om världssamfundets ansvar för kvinnors ställning under konflikter. Leena Kontula talar ivrigt om kvinnornas nyckelroll:
– Det är kvinnorna som fostrar männen. Varenda man har en mor som är viktig för honom oberoende av varifrån han kommer. Visst kan pojkar beundra sin far, men vem ropar den döende soldaten på – om han inte svär eller ber – om inte sin mamma.
När hennes egna pojkar var stora åkte hon ut som FN-polis, för att göra en insats för andra mödrar i världens krisområden. Det första uppdraget år 2001 var i Kosovo, där hon jobbade i ett och ett halvt år. Det följdes av ett år som observatör på Sri Lanka och ytterligare ett och ett halvt år som utbildare av lokala polisinspektörer för Afrikanska Unionen i Darfur, Sudan. Därifrån gick hon i pension.
Krisen är som en rondell
Efter så mycket krisarbete tror hon fortfarande på det godas seger.
– Det goda vinner till slut! Jag tror på att människan kan förändras så länge hon andas och lever. Det sägs ibland att en polis arbetar där det onda händer. Men egentligen kommer vi in där det onda redan har skett, när brottet redan är begått och anmält.
Läs hela artikeln i papperstidningen.

Kriminalare för det goda (foto: May Wikström)
Inte en enda dag utan bön
polis. Rättvisekänslan gjorde Leena Kontula till polis. Tron har burit henne i arbetet både här hemma och utomlands.
1.11.2012 kl. 09:03
1.11.2012 kl. 09:03
May Wikström