I sommar, femton år senare, läste jag en statusuppdatering på Facebook. Christoffer Perret skrev att han var på resa och saknade sin fru. Ända sedan de gått på äktenskapskurs kunde han knappt stå ut med att vara ifrån henne. Han saknade hennes händer, hennes röst, hennes ansikte.
Jag mindes intervjun jag gjorde för femton år sedan. Den handlade om en lugn och logisk ingenjör som gifte sig med en kvinna vars känslor ofta åkte berg- och dalbana. Vad hade hänt?
En höstlovsdag träffar jag paret Perret i deras hem i Haga i Helsingfors. I dag har de tre barn. De tittar på den gamla intervjun som jag tagit med mig.
– Så unga vi var! Bara barn!
När ni läser intervjun i dag, tycker ni att i förstod vad ni gav er in på?
Toffi: Min spontana reaktion är att vi verkade ganska kloka på den tiden. Jag tycker att vi hade förutsett både att det är roligt att gifta sig och att det inte är en dans på rosor.
Johanna: Det är lite som att gå på förlossningskurs före första barnet. Du kan få alla fakta men innan du fött vet du ändå inte hur det känns eller hur det är att ha det där barnet. Det hjälper ju att man vet att det här är baby-blues som man hört talas om, då har man redskap att tackla det. Men arbetet kan man inte göra i förväg.
Ni verkade ha klara roller på den tiden: Johanna var impulsiv och Toffi lugn. Har ni förändrats?
Johanna: Med åren har det jämnat ut sig. Jag har lärt mig att vara kallt rationell och Toffis känsloskala har breddats. Han har lärt sig att man har känslor och att de styr oss och påverkar oss oberoende av om vi vill det eller inte.
Toffi: Jag skojar ofta och säger att jag visste om två känslor när jag gifte mig, den ena var att jag var glad och den andra att jag inte var glad. Jag har en misstanke om att tjejerna i högstadiets hälsokunskap går en kurs där de får lära sig marinblått och andra färgnyanser. Jag kan bara grundfärgerna. Det är samma sak med känslor för mig. Det tog tid för mig att märka att jag mår dåligt, men ändå kunde jag inte lägga fingret på vad det är som gör att jag mår dåligt.
Det kan ta dagar innan jag får ord på det: Nu känner jag mig sårad för det där som du sa då. Jag tror jag var mer filbunke förut. Jag är mycket lyckligare nu än jag någonsin var. Och i dåliga stunder är jag mycket mer bedrövad och ledsen. Också de känslorna är starkare både med Johanna och barnen.
Läs hela artikeln i papperstidningen.

När Johanna och Christoffer Perret gifte sig visste de inte vad de gav sig in på, för det vet man inte. Femton år senare vet de att det inte är lätt men att det går att komma ut ur kriser och hopplöshet. (foto:Sofia Torvalds)
Äldre, helare, lyckligare
äktenskap . En sommar för femton år sedan intervjuade jag Johanna Andersén och Christoffer ”Toffi” Perret. De hade hängt ihop i ett år och skulle strax
gifta sig. Många runt omkring dem tyckte att de var för unga för att
fatta ett livslångt beslut och att det verkade våghalsigt. 25.10.2012 kl. 09:50
Sofia Torvalds