– Plågsamt att bli fotograferad, sa Plass och sökte tillflykt hos sin fru.
– Plågsamt att bli fotograferad, sa Plass och sökte tillflykt hos sin fru.

Guds rike är kärlek

Den kristna satirikern Adrian Plass tror inte på att släpa in folk i en byggnad och ordna dem i rader. Läs hela intervjun med Plass här!
11.10.2012 kl. 00:00
Växte du upp i en kristen familj?
– Min pappa var katolik och min mamma protestant. Det var konflikter och spänningar kring trosfrågor från början. Min far måste lova att han skulle uppfostra oss till katoliker som ett villkor för att han fick gifta sig med en protestant. Så mina två bröder och jag måste gå till den katolska kyrkan, vilket var konstigt. En timme latin för små pojkar … Det var hemskt och jag tror inte att det någonsin betydde något för mig. Det var snarare en källa till smärta eftersom frågan orsakade så stora spänningar därhemma. Det enda jag fick något ut av var den där biten då alla knäböjde och stack ut sina tungor (för att ta emot nattvarden) och jag brukade jämföra tungorna, hur köttiga de var. För mig var det mässans höjdpunkt. Det var det stället då Gud kanske kunde uppenbara sig, för att han gjorde något intressant för omväxlingens skull.  Vid sidan av det var det bara långtråkigt. Så jag slutade be.

Och vad hände sedan?
– Ingenting. På länge. Och sen när jag var sexton gick jag till en anglikansk ungdomsklubb på jakt efter flickor. Det fanns en del flickor där och det fanns en präst där. Han ville att jag skulle bli kristen, men jag var väldigt distraherad av flickorna. Och flickorna hade en attityd till mig som jag inte förstod: en sorts välvilligt rovlysten. De bad för mig. Jag skulle ha blivit illamående av det om jag hade vetat om det. Den här prästen brukade sitta med mig varje söndag och förklara alla problem: allt lidande i världen och predestinationsläran. Det blev fler och fler problem och det var riktigt roligt att se honom kämpa. Han var ganska ung och en gång förlorade han sitt tålamod och skrek: Nå, jag älskar nu bara Jesus, skit i vad du tycker, och så rusade han ut. Eftersom han var anglikan kom han tillbaka och bad om ursäkt. Men jag var berörd av att han äntligen sagt något som kom från hans hjärta i stället för från hans huvud. Det betydde mer än alla hans argument.

Så jag började gå till hans kyrka. Men jag var inte kristen. En dag kom en evangelist dit, och då bestämde jag mig. Det låter så lätt: du förbinder dig vid något och låter Jesus komma in i ditt liv och efteråt är allt annorlunda. Det är bara strunt, förstås. Men det var en början av en resa som handlade om att förstå vad allt handlade om.
Det var egentligen en början på helvetet, för jag var riktigt nöjd med att vara kristen i kyrkan, men sen gick jag hem och undrade vart Gud tagit vägen. Det var mörkt och desperat och ensamt hemma, med tanke på tron. Jag drogs till Jesus som sa ja till de lidande personerna bredvid honom på korset. Men sen var det förvirrande. Men jag var väldigt fäst vid den här Jesus-personen. Och jag är lycklig över att få säga att jag är Jesu efterföljare men samtidigt måste jag säga att jag inte har en aning om vad det betyder.

I dag är jag expert på att inte veta någonting. Det är en passion och en tragedi och ett tvång … En oändlig pilgrimsresa mot ett ställe där jag slutligen säger till mig själv att det är okej.

Du skriver att det är din passion att kommunicera behovet av verklighet när det kommer till tro. Vad menar du med det?
– En person ringde mig för att tag sen och sa att du vet det där stället i Nya testamentet där det står att penningkärlek är början till all ondska. Han ville veta vad det betydde. Jag tror att om du blir besatt av de medel som används för att människor ska kunna möta Jesus kan det göra dig blind för det faktum att du inte längre vill möta Jesus, du vill bara ha de där medlen. Gudstjänster, bönemöten, bibelstudier – alla sorters grejer som verkar kristna men som faktiskt blir väggar som skyddar oss från det där råa, farliga, spännande och upplivande mötet med Jesus som fortfarande finns i världen och vill göra saker med folk. Om det du gör är att vara religiös, vad gör du då?

Guds rikes strukturer består av kärlek. Kanske kyrkan är en byggnadsställning som behövs när du bygger. Men i slutändan måste byggnadsställningarna bort i allas liv. Så att det som blir kvar är en struktur av kärlek som står för sig själv. Och sedan, när du är fri, kan du gå och hälsa på folk och komma tillbaka. För den där kärleken är var du bor. Du behöver inte vara defensiv eller försöka förhindra folk från att bryta sig in. Du bor på det här stället som är kärlek. Att leta efter verkligheten handlar om att sopa bort allt det där konstgjorda.

Du talar om Guds kärlek för oss. Har du själv tvivlat på Guds kärlek?
– Jo, absolut. Har inte du? Många människor tvivlar på det eftersom de själva, kanske i sin barndom, upplevt att de inte varit älskade. När jag växte upp som kristen fick jag lära mig att Gud är här hela tiden och älskar dig. Och jag köpte den tesen. Men efter ett tag började jag tänka att vänta lite nu, det stämmer ju inte. Han var inte där förra onsdagen till exempel. Det är som om Gud blivit en Aslanaktig figur: ena stunden ser du honom därborta, på kullen, sen är han helt bakom dig och sen kommer en ökenperiod då du inte ser honom alls. Av orsaker du inte förstår dig på verkar du vara ensam. Ändå har det funnit stunder då jag varit så mättad av Gud att jag inte ens kan beskriva det, på ett sätt som inget annat gör för mig, men det är inget jag bär med mig hela tiden. Vi hade nyligen en serie samtal om Guds kärlek med en samling äldre personer. Och tillslut fick vi veta vad de verkligen tyckte. De hade aldrig tidigare fått säga vad de verkligen trodde och tänkte. Och en av dem sa: jag vill inte att Jesus ska komma tillbaka. Jag tror inte att vi skulle komma överens. Och den personen var kyrkvärd.

Jag träffade nyligen en kvinna som sa att hon vill berätta för människor om Guds kärlek. Hon studerade för att bli pastor. Hon sa: men Gud älskar inte mig. Och jag frågade vad hon menade. Hon sa att när hon var barn gjorde hennes föräldrar fruktansvärda saker med henne. Varje kväll bad hon Gud göra slut på det och han gjorde det aldrig. Så hon kom till att Gud inte älskade henne. Ett barns logik – en god logik. Då sa jag till henne att vad märkligt att du fortfarande vill berätta om Guds kärlek när Gud har svikit dig så. Och så frågade jag henne vad hon fått för råd tidigare. Hon sa att en person sa till henne att hon kommer att förstå allt sedan i himlen, men det har hon inte så stor nytta av nu. Och en annan sa att tänk dig att Jesus var med dig när det hände. Och på det svarade hon att om han var där var han inte till någon större nytta. Vi pratade om att det ändå fanns någon sorts längtan i henne, att möta Gud på det där sättet som hon ville möta honom.

Jag och min fru har tänkt mycket på att med många människor verkar Gud säga: Jag är ledsen. Det var hemskt, det som hände dig. Jag kan inte förändra det. Jag önskar att det inte hade hänt och jag kan inte förklara det så att du nånsin kommer att förstå varför. Men hjälper du mig ändå? Hjälper du mig att komma bakom disken i stället för att vara en kund? Kom med mig. Spika upp din sorg och bedrövelse på korset. Och låt mig förvandla den och använda den till förmån för andra. Det är en stor uppoffring. Jag tror att det rent praktiskt är det enda sättet att komma framåt för dem som varit med om liknande saker. Men alla de där bitarna om att du ska inbilla dig att Jesus var där med dig: de är bara strunt. Jag kan inte fatta varför folk säger sådant nonsens. Men jag tror på Guds kärlek. Och jag tror inte att Guds kärlek manifesterar sig på ett sådant sätt som gör folk deprimerade och förstör deras liv. Men jag tror också att bakom scenen jobbar Gud hårt för folk och gråter över deras lidanden. Liksom det är med våra egna barn. Du längtar ju efter att berätta för dem varför de måste gå igenom så fruktansvärda saker. När vår son var liten och låg på sjukhus och skulle opereras sa vi att vi älskar honom. Och han undrade förstås att om ni älskar mig, varför är jag på det här främmande stället och varför ska folk skära i mig?

Du skriver en del om hur folk missförstår det här med att vara kristen. Vilka av de felaktiga uppfattningar vi har är de som är mest förödande för vårt Gudsförhållande?
– Kanske den mest fundamentala är tron att det att Gud tar hand om oss i den här världen är viktigare är att våra själar blir räddade. När vi var i Zambia och jobbade med aidspatienter träffade vi allra först en kvinna som hette Rose och som bara hade några veckor kvar att leva. I England – och i Finland också, antar jag – kan man ha bibelstudiegrupper där man pratar om att Herren säger eller inte säger det ena eller det andra till dig och så läser man lite i Bibeln och undrar igen vad Gud har att säga – men sen plötsligt träffar man någon som alldeles snart ska dö. Det finns inga bibelstudiegrupper.  Det finns inget eluttag att plugga tron i. Vi bara sätt där, med henne. För Rose var hoppet himlen. Hennes barn skulle bli kvar, men hennes själ var i Guds hand. Det kändes avgörande: att vad är händer med dig, har jag dig trygg här hos mig. Och en dag kommer du att se hur bra det blev. Jag kan inte förklara allt, men du är trygg. Jag tycker att vi har förbigått det budskapet, kanske för att vi avlägsnats så från det praktiska. Men i England är den evangeliska synen den att Gud hjälper dig med dina amorteringar och ser till att ingen blir sjuk. Men det är inte sant. Det är inte sant, helt enkelt. Så någonstans där finns ett stort problem.

Ibland är det tungt att arbeta i kristna sammanhang eftersom kristna inte alltid är snälla med varann. Det är jobbigt när tron möter verkligheten. Hur ska man fixa den saken?
– En gång reste vi till Australien för att tala i en kyrka som höll på att delas. Som vanligt var det en karismatisk grupp som höll på att lösgöra sig från den icke-karismatiska. Och alla var väldigt arga. Vi visste om det och vi påminde dem om berättelsen om Salomo och barnet, om att dela barnet på hälft för att upptäcka vem som älskade barnet allra mest. Du måste fråga dig hela tiden: vad skulle Jesus göra här? Vad bevarar fred och kärlek på det här stället? Hjälper det att bli arg eller motsätta mig? Är det rätt att vara tyst fast jag är arg? Jag tror inte att det finns regler. Du måste tänka igenom alla situationer hela tiden. Det är ett hårt arbete. Det är ett tungt jobb att vara kristen. (Skrattar.)

I Finland klagar vi alltid på att ”bara” kvinnor går i kyrkan. Har du några råd om hur man får männen med?
– Vi har samma problem i England. Ett av problemen är att kyrkan är så tråkig. För det första är det jättesvårt att berätta för dina vänner att du blivit kristen. Och sedan: vad gör du när du kommit så långt? Någon sa till mig att kyrkan borde vara ett verb och inte ett substantiv. Du vill följa Jesus och göra någonting spännande som betyder något.

Vi besökte Nordirland nyligen och träffade en präst som blivit bekant med unga protestanter. Och det enda han sa till mig var att han måste få dem till kyrkan. Han måste få dem till kyrkan! Det räckte inte för honom att han träffade dem varje vecka och talade om Jesus. Vad är kyrkan? Hur kan din instinkt vara att släpa dem in i en byggnad och ordna dem i rader? Det är galenskap, jag fattar inte varifrån det kommer. Jag var nyligen på en samling för män och de fyra första raderna lovsjöng frenetiskt. Men när jag träffade några av männen efteråt var det en annan historia. De hade så stora problem, ingen av dem kunde nå upp till den nivån av lovsång. Någon borde komma till dem och lyssna till dem och lära sig om deras värld. Gå till puben, tala till dem där de finns.

Ska man evangelisera bland sina vänner och grannar, tycker du?
– Genast när jag får den där frågan knäpper jag på alla mina defensmekanismer. Kanske du känner till ordspråket: Predika evangeliet hela tiden, om nödvändigt: använd ord. Om folk inte känner något i dig som de skulle vilja ha kontakt med kan jag inte tänka mig något värre än att du spiller ut alla detaljer om din tro och offentliggör att du är kristen. Det finns fel stunder och rätt stunder.

Jag minns att jag träffade en man varje dag i flera veckor. Han var inte kristen och en dag sa han till mig: Du är kristen, eller hur? Jo, svarade jag. Och han sa: Jag skulle inte ha något emot att höra mer om det. Och jag tänkte att å nej, inte vill du väl höra om det, nu måste jag ju jobba hårt på riktigt! Fundera på vad jag ska säga och grubbla över vad han gör sen. Jag har inga lätta svar på de där frågorna.
Vi flyttade just och jag gick och sa hej till vår nya granne som är i 80-årsåldern. Och han sa: Vad jobbar du med? Jag hatar den frågan, men jag svarade att jag skriver böcker. Och han sa: Å vad intressant, hurdana böcker skriver du? Och jag tänkte att just så, där är vi igen. Så jag svarade att jag skriver kristen satir. Hans blick blev mörk, så där som den alltid blir, och så sa han: Bara du inte försöker omvända mig. Det är det stora rädslan i England, så fort de får veta att du är kristen. Ingen skulle säga så till en muslim eller till någon med nån annan tro. Men vi måste älska vår granne, jag ser ingen annan utväg.

Och den andra sidan av det hela är att vi ber för honom varje dag. Men jag tror inte att Gud vill att jag ska gå längs med hela min gata, knacka dörr och säga att jag är kristen.
Sofia Torvalds



När grannens vedlider
gapar tomt rycker församlingen och Leif Galls ut med ved.

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14
Efter att ha varit det yngre barnet blev Lotta Keskinen plötsligt ett endabarn.

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14
Hanna och hennes kollegor, en pingstpastor, en imam, en serbisk ortodox präst och en diakon, är de enda som får röra sig fritt på fängelset. Men det är många säkerhetsåtgärder att hålla i åtanke.

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40
Jan-Erik Andelin börjar jobba på Kyrkpressen i februari.

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34
Siv Jern och Barbro Eriksson har båda stor sakkunskap och lång arbetserfarenhet, nämner biskop Bo-Göran Åstrand i motiveringen.

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31
Just nu fylls Jessica Högnabba-Akins dagar av vagnspromenader, men om ett drygt år börjar hon på nya jobbet.

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59
Tina Westerlund klarar det mesta i vardagen själv. Men det tog tid att smälta att hon behöver rullstol.

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32
Lillemor Asplund-Haapasaari har fått må bra i snart två år.
– Det är en sådan lycka att få må bra, känna frid och vara en glad, närvarande och aktiv mamma.

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00

film. I höst kom den – filmatiseringen av Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Regissören Claes Olsson berättar hur det kom sig att just han fick det ärofyllda uppdraget att göra romanen till film. 9.12.2021 kl. 08:54
John Vikström har härliga minnen från barndomsjularna i Kronoby.

jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35
Alexander Lycke är tillbaka på Svenska teaterns scen 
– också den här gången tillsammans med Maria Ylipää, som i musikalen Chess.

teater. Musikalen Next to Normal på Svenska teatern klär i ord och musik den sorg och de förluster många känt att pandemin inneburit för dem. Musikalen handlar om bipolär sjukdom och om medberoende. – Mannens sorg är totalförnekelse, han pratar inte om sorgen alls, säger skådespeladen Alexander Lycke. 8.12.2021 kl. 08:07
– En svag sida är att jag ibland är mycket snabbare med att gå framåt än andra människor och glömmer att inte alla har samma otåliga personlighet, säger Erja Yläjärvi.

HBL. Vem är du? Erja Yläjärvi är ny chefredaktör på HBL. Vad tycker hon är det bästa och sämsta med finlandssvenskhet? 8.12.2021 kl. 07:55
Förhandlingarna berör Kyrkostyrelsens personal, med undantag av Kyrkans servicecentrals anställda, det vill säga  ungefär 225 anställda.

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen inleder samarbetsförhandlingar. 8.12.2021 kl. 07:46
Det var främst allsångsevenemang som drabbades av de nya restriktionerna.

Coronapandemin. I domkyrkoförsamlingen i Borgå infördes coronapass vid De vackraste julsångerna, något som drog ner på deltagarantalet. Men de som kom visade villigt sina pass vid kyrkdörren. 8.12.2021 kl. 07:35
Biskop Bo-Göran Åstrand försöker tillsammans med biskoparna i de andra stift som drabbas mest av pandemin hitta lösningar inför julfirandet.

Coronapandemin. De nya coronabegränsningarna ställer till det för församlingarna inför jul. 8.12.2021 kl. 07:41

– Ett av de stora problemen vi har i vår individualistiska kapitalistiska värld är saknaden av just andlig gemenskap, säger David Sandqvist.

teater. Samtalet med David Sandqvist, som har regisserat Ronja Rövardotter på Svenska Teatern, glider in på döden gång på gång. – Jag har alltid varit rädd för döden. 28.9.2023 kl. 14:00
Cecilie Hoxmark räknade alltid med att få barn.

OFRIVILLIG BARNLÖSHET. Norska Cecilie Hoxmark vill bryta tystnaden och tabut kring ofrivillig barnlöshet. Därför grundade hon Prosjekt Åpenhet. – Jag kände sådan skam, som om jag var en felaktig vara, som om min man gjorde fel när han valde mig. Idag är hon femtio. Hon har skapat sig ett liv som inte kretsar kring en kärnfamilj utan är hennes eget bygge. 27.9.2023 kl. 19:56
David Pettersson förespråkar lägre skatter, större individuellt ansvar och mindre statlig övervakning.

politik. Kristdemokraterna har under sommaren fått kritik för sin tystnad under regeringsförhandlingarna och för att partiet inte stått upp för de mänskliga rättigheterna. David Pettersson, nyvald tredje viceordförande för partiet, ger kritikerna delvis rätt. 27.9.2023 kl. 11:32
Fredrik Kass hoppar in som kyrkoherde i Replot i höst. Han besöker församlingen ungefär en gång i veckan.

Replot. Kyrkpressen skrev tidigare att domkapitlet i Borgå stift haft svårt att hitta en vikarie för Camilla Svevar, som är tjänstledig från jobbet som kyrkoherde i Replots församling. Nu är det klart att Fredrik Kass under hösten sköter kyrkoherdejobbet i Replot vid sidan av det egna jobbet i Kvevlax. 26.9.2023 kl. 15:34
Kalle Sällström har tagit ett sabbatsår från Församlingsförbundet och kastat sig in i skolvärlden.

BRANSCHBYTE. Kalle Sällström valde att byta Församlingsförbundet mot skolvärlden för ett år. I höst undervisar han i allt från hur man bakar semlor till hur man städar 26.9.2023 kl. 09:47