– Plågsamt att bli fotograferad, sa Plass och sökte tillflykt hos sin fru.
– Plågsamt att bli fotograferad, sa Plass och sökte tillflykt hos sin fru.

Guds rike är kärlek

Den kristna satirikern Adrian Plass tror inte på att släpa in folk i en byggnad och ordna dem i rader. Läs hela intervjun med Plass här!
11.10.2012 kl. 00:00
Växte du upp i en kristen familj?
– Min pappa var katolik och min mamma protestant. Det var konflikter och spänningar kring trosfrågor från början. Min far måste lova att han skulle uppfostra oss till katoliker som ett villkor för att han fick gifta sig med en protestant. Så mina två bröder och jag måste gå till den katolska kyrkan, vilket var konstigt. En timme latin för små pojkar … Det var hemskt och jag tror inte att det någonsin betydde något för mig. Det var snarare en källa till smärta eftersom frågan orsakade så stora spänningar därhemma. Det enda jag fick något ut av var den där biten då alla knäböjde och stack ut sina tungor (för att ta emot nattvarden) och jag brukade jämföra tungorna, hur köttiga de var. För mig var det mässans höjdpunkt. Det var det stället då Gud kanske kunde uppenbara sig, för att han gjorde något intressant för omväxlingens skull.  Vid sidan av det var det bara långtråkigt. Så jag slutade be.

Och vad hände sedan?
– Ingenting. På länge. Och sen när jag var sexton gick jag till en anglikansk ungdomsklubb på jakt efter flickor. Det fanns en del flickor där och det fanns en präst där. Han ville att jag skulle bli kristen, men jag var väldigt distraherad av flickorna. Och flickorna hade en attityd till mig som jag inte förstod: en sorts välvilligt rovlysten. De bad för mig. Jag skulle ha blivit illamående av det om jag hade vetat om det. Den här prästen brukade sitta med mig varje söndag och förklara alla problem: allt lidande i världen och predestinationsläran. Det blev fler och fler problem och det var riktigt roligt att se honom kämpa. Han var ganska ung och en gång förlorade han sitt tålamod och skrek: Nå, jag älskar nu bara Jesus, skit i vad du tycker, och så rusade han ut. Eftersom han var anglikan kom han tillbaka och bad om ursäkt. Men jag var berörd av att han äntligen sagt något som kom från hans hjärta i stället för från hans huvud. Det betydde mer än alla hans argument.

Så jag började gå till hans kyrka. Men jag var inte kristen. En dag kom en evangelist dit, och då bestämde jag mig. Det låter så lätt: du förbinder dig vid något och låter Jesus komma in i ditt liv och efteråt är allt annorlunda. Det är bara strunt, förstås. Men det var en början av en resa som handlade om att förstå vad allt handlade om.
Det var egentligen en början på helvetet, för jag var riktigt nöjd med att vara kristen i kyrkan, men sen gick jag hem och undrade vart Gud tagit vägen. Det var mörkt och desperat och ensamt hemma, med tanke på tron. Jag drogs till Jesus som sa ja till de lidande personerna bredvid honom på korset. Men sen var det förvirrande. Men jag var väldigt fäst vid den här Jesus-personen. Och jag är lycklig över att få säga att jag är Jesu efterföljare men samtidigt måste jag säga att jag inte har en aning om vad det betyder.

I dag är jag expert på att inte veta någonting. Det är en passion och en tragedi och ett tvång … En oändlig pilgrimsresa mot ett ställe där jag slutligen säger till mig själv att det är okej.

Du skriver att det är din passion att kommunicera behovet av verklighet när det kommer till tro. Vad menar du med det?
– En person ringde mig för att tag sen och sa att du vet det där stället i Nya testamentet där det står att penningkärlek är början till all ondska. Han ville veta vad det betydde. Jag tror att om du blir besatt av de medel som används för att människor ska kunna möta Jesus kan det göra dig blind för det faktum att du inte längre vill möta Jesus, du vill bara ha de där medlen. Gudstjänster, bönemöten, bibelstudier – alla sorters grejer som verkar kristna men som faktiskt blir väggar som skyddar oss från det där råa, farliga, spännande och upplivande mötet med Jesus som fortfarande finns i världen och vill göra saker med folk. Om det du gör är att vara religiös, vad gör du då?

Guds rikes strukturer består av kärlek. Kanske kyrkan är en byggnadsställning som behövs när du bygger. Men i slutändan måste byggnadsställningarna bort i allas liv. Så att det som blir kvar är en struktur av kärlek som står för sig själv. Och sedan, när du är fri, kan du gå och hälsa på folk och komma tillbaka. För den där kärleken är var du bor. Du behöver inte vara defensiv eller försöka förhindra folk från att bryta sig in. Du bor på det här stället som är kärlek. Att leta efter verkligheten handlar om att sopa bort allt det där konstgjorda.

Du talar om Guds kärlek för oss. Har du själv tvivlat på Guds kärlek?
– Jo, absolut. Har inte du? Många människor tvivlar på det eftersom de själva, kanske i sin barndom, upplevt att de inte varit älskade. När jag växte upp som kristen fick jag lära mig att Gud är här hela tiden och älskar dig. Och jag köpte den tesen. Men efter ett tag började jag tänka att vänta lite nu, det stämmer ju inte. Han var inte där förra onsdagen till exempel. Det är som om Gud blivit en Aslanaktig figur: ena stunden ser du honom därborta, på kullen, sen är han helt bakom dig och sen kommer en ökenperiod då du inte ser honom alls. Av orsaker du inte förstår dig på verkar du vara ensam. Ändå har det funnit stunder då jag varit så mättad av Gud att jag inte ens kan beskriva det, på ett sätt som inget annat gör för mig, men det är inget jag bär med mig hela tiden. Vi hade nyligen en serie samtal om Guds kärlek med en samling äldre personer. Och tillslut fick vi veta vad de verkligen tyckte. De hade aldrig tidigare fått säga vad de verkligen trodde och tänkte. Och en av dem sa: jag vill inte att Jesus ska komma tillbaka. Jag tror inte att vi skulle komma överens. Och den personen var kyrkvärd.

Jag träffade nyligen en kvinna som sa att hon vill berätta för människor om Guds kärlek. Hon studerade för att bli pastor. Hon sa: men Gud älskar inte mig. Och jag frågade vad hon menade. Hon sa att när hon var barn gjorde hennes föräldrar fruktansvärda saker med henne. Varje kväll bad hon Gud göra slut på det och han gjorde det aldrig. Så hon kom till att Gud inte älskade henne. Ett barns logik – en god logik. Då sa jag till henne att vad märkligt att du fortfarande vill berätta om Guds kärlek när Gud har svikit dig så. Och så frågade jag henne vad hon fått för råd tidigare. Hon sa att en person sa till henne att hon kommer att förstå allt sedan i himlen, men det har hon inte så stor nytta av nu. Och en annan sa att tänk dig att Jesus var med dig när det hände. Och på det svarade hon att om han var där var han inte till någon större nytta. Vi pratade om att det ändå fanns någon sorts längtan i henne, att möta Gud på det där sättet som hon ville möta honom.

Jag och min fru har tänkt mycket på att med många människor verkar Gud säga: Jag är ledsen. Det var hemskt, det som hände dig. Jag kan inte förändra det. Jag önskar att det inte hade hänt och jag kan inte förklara det så att du nånsin kommer att förstå varför. Men hjälper du mig ändå? Hjälper du mig att komma bakom disken i stället för att vara en kund? Kom med mig. Spika upp din sorg och bedrövelse på korset. Och låt mig förvandla den och använda den till förmån för andra. Det är en stor uppoffring. Jag tror att det rent praktiskt är det enda sättet att komma framåt för dem som varit med om liknande saker. Men alla de där bitarna om att du ska inbilla dig att Jesus var där med dig: de är bara strunt. Jag kan inte fatta varför folk säger sådant nonsens. Men jag tror på Guds kärlek. Och jag tror inte att Guds kärlek manifesterar sig på ett sådant sätt som gör folk deprimerade och förstör deras liv. Men jag tror också att bakom scenen jobbar Gud hårt för folk och gråter över deras lidanden. Liksom det är med våra egna barn. Du längtar ju efter att berätta för dem varför de måste gå igenom så fruktansvärda saker. När vår son var liten och låg på sjukhus och skulle opereras sa vi att vi älskar honom. Och han undrade förstås att om ni älskar mig, varför är jag på det här främmande stället och varför ska folk skära i mig?

Du skriver en del om hur folk missförstår det här med att vara kristen. Vilka av de felaktiga uppfattningar vi har är de som är mest förödande för vårt Gudsförhållande?
– Kanske den mest fundamentala är tron att det att Gud tar hand om oss i den här världen är viktigare är att våra själar blir räddade. När vi var i Zambia och jobbade med aidspatienter träffade vi allra först en kvinna som hette Rose och som bara hade några veckor kvar att leva. I England – och i Finland också, antar jag – kan man ha bibelstudiegrupper där man pratar om att Herren säger eller inte säger det ena eller det andra till dig och så läser man lite i Bibeln och undrar igen vad Gud har att säga – men sen plötsligt träffar man någon som alldeles snart ska dö. Det finns inga bibelstudiegrupper.  Det finns inget eluttag att plugga tron i. Vi bara sätt där, med henne. För Rose var hoppet himlen. Hennes barn skulle bli kvar, men hennes själ var i Guds hand. Det kändes avgörande: att vad är händer med dig, har jag dig trygg här hos mig. Och en dag kommer du att se hur bra det blev. Jag kan inte förklara allt, men du är trygg. Jag tycker att vi har förbigått det budskapet, kanske för att vi avlägsnats så från det praktiska. Men i England är den evangeliska synen den att Gud hjälper dig med dina amorteringar och ser till att ingen blir sjuk. Men det är inte sant. Det är inte sant, helt enkelt. Så någonstans där finns ett stort problem.

Ibland är det tungt att arbeta i kristna sammanhang eftersom kristna inte alltid är snälla med varann. Det är jobbigt när tron möter verkligheten. Hur ska man fixa den saken?
– En gång reste vi till Australien för att tala i en kyrka som höll på att delas. Som vanligt var det en karismatisk grupp som höll på att lösgöra sig från den icke-karismatiska. Och alla var väldigt arga. Vi visste om det och vi påminde dem om berättelsen om Salomo och barnet, om att dela barnet på hälft för att upptäcka vem som älskade barnet allra mest. Du måste fråga dig hela tiden: vad skulle Jesus göra här? Vad bevarar fred och kärlek på det här stället? Hjälper det att bli arg eller motsätta mig? Är det rätt att vara tyst fast jag är arg? Jag tror inte att det finns regler. Du måste tänka igenom alla situationer hela tiden. Det är ett hårt arbete. Det är ett tungt jobb att vara kristen. (Skrattar.)

I Finland klagar vi alltid på att ”bara” kvinnor går i kyrkan. Har du några råd om hur man får männen med?
– Vi har samma problem i England. Ett av problemen är att kyrkan är så tråkig. För det första är det jättesvårt att berätta för dina vänner att du blivit kristen. Och sedan: vad gör du när du kommit så långt? Någon sa till mig att kyrkan borde vara ett verb och inte ett substantiv. Du vill följa Jesus och göra någonting spännande som betyder något.

Vi besökte Nordirland nyligen och träffade en präst som blivit bekant med unga protestanter. Och det enda han sa till mig var att han måste få dem till kyrkan. Han måste få dem till kyrkan! Det räckte inte för honom att han träffade dem varje vecka och talade om Jesus. Vad är kyrkan? Hur kan din instinkt vara att släpa dem in i en byggnad och ordna dem i rader? Det är galenskap, jag fattar inte varifrån det kommer. Jag var nyligen på en samling för män och de fyra första raderna lovsjöng frenetiskt. Men när jag träffade några av männen efteråt var det en annan historia. De hade så stora problem, ingen av dem kunde nå upp till den nivån av lovsång. Någon borde komma till dem och lyssna till dem och lära sig om deras värld. Gå till puben, tala till dem där de finns.

Ska man evangelisera bland sina vänner och grannar, tycker du?
– Genast när jag får den där frågan knäpper jag på alla mina defensmekanismer. Kanske du känner till ordspråket: Predika evangeliet hela tiden, om nödvändigt: använd ord. Om folk inte känner något i dig som de skulle vilja ha kontakt med kan jag inte tänka mig något värre än att du spiller ut alla detaljer om din tro och offentliggör att du är kristen. Det finns fel stunder och rätt stunder.

Jag minns att jag träffade en man varje dag i flera veckor. Han var inte kristen och en dag sa han till mig: Du är kristen, eller hur? Jo, svarade jag. Och han sa: Jag skulle inte ha något emot att höra mer om det. Och jag tänkte att å nej, inte vill du väl höra om det, nu måste jag ju jobba hårt på riktigt! Fundera på vad jag ska säga och grubbla över vad han gör sen. Jag har inga lätta svar på de där frågorna.
Vi flyttade just och jag gick och sa hej till vår nya granne som är i 80-årsåldern. Och han sa: Vad jobbar du med? Jag hatar den frågan, men jag svarade att jag skriver böcker. Och han sa: Å vad intressant, hurdana böcker skriver du? Och jag tänkte att just så, där är vi igen. Så jag svarade att jag skriver kristen satir. Hans blick blev mörk, så där som den alltid blir, och så sa han: Bara du inte försöker omvända mig. Det är det stora rädslan i England, så fort de får veta att du är kristen. Ingen skulle säga så till en muslim eller till någon med nån annan tro. Men vi måste älska vår granne, jag ser ingen annan utväg.

Och den andra sidan av det hela är att vi ber för honom varje dag. Men jag tror inte att Gud vill att jag ska gå längs med hela min gata, knacka dörr och säga att jag är kristen.
Sofia Torvalds



Maria Mountraki började som konferensassistent för åtta år sedan – sitter nu i ledningen för Kyrkornas världsråd

ekumenik. Ortodoxa Maria Mountraki från Helsingfors blir en av 150 som leder arbetet i Kyrkornas världsråd. 11.10.2022 kl. 10:00

FÖRSAMLINGSVALET. – Det är dags att se över kyrkans oändligt krångliga valsystem, anser Siv Sandberg som är en av Svenskfinland ledande sakkunninga på demokratifrågor. 11.10.2022 kl. 15:59

Helsingfors. Den vacklande ekonomin i Matteus församling i Helsingfors blir inte bättre av att svenska församlingar i huvudstaden fusioneras. Driv på att höja skatte­öret i stället, föreslås i en rapport till domkapitlet. 6.10.2022 kl. 15:04
Johanna Holmäng bor i Forsby, men kring tio dagar i månaden arbetar hon i Umeå.

FÖRLOSSNING. Redan som sjuåring visste Johanna Holmäng att hon ville bli barnmorska. Hennes jobb är hennes kall. Varje dag möter hon stor förväntan, men vissa gånger också bottenlös förtvivlan. – Ibland måste jag gå från sorgens rum in i glädjens, då är det inte lätt att hålla masken, säger hon. 28.9.2022 kl. 13:31
Jonas Ahlforn ser kyrkans
styrka i att möta människor i kris, för kyrkan har redan reflekterat över de stora livsfrågorna.

PREPPERPRÄST. När Sverige inte hade ett enda stridsflygplan att sända upp då Ryssland övade kärnvapenanfall gick det upp för prepperprästen Jonas Ahlforn i Örebro att det inte räcker att bunkra upp toalettpapper som förberedelse för en samhällskris. 29.9.2022 kl. 11:00
Prästerna Mari Puska (t.v.) och Malena Björkgren vid synodalmötet i Åbo. Biskop Bo-Göran Åstrand talade till 180 präster om folkkyrkan i förändring

BORGÅ STIFT. Efter pandemin har det varit svårare att få till dop. Begravningar och minnesstunder har förändrats. Vid prästernas synodalmöte i Åbo sade biskop Bo-Göran Åstrand att kyrkan inte blir som förut – också dess särställning som folkkyrka ifrågasätts nu i riksdagen. 29.9.2022 kl. 00:00
När de skrev om sitt liv upptäckte Mårten och Kjell Westö nya saker om varandra.

SYSKON. Kjell Westö och Mårten Westö är bröder, författare och spelar i samma band. De har ärvt ett depressivt stråk, men hanterar det på olika sätt. Den ena är intensiv, den andra är lugn. Den ena ber ibland, den andra köpslog en gång med Gud och blev avslöjad som spelare. 28.9.2022 kl. 10:38
– Jag har ritat mycket i hela mitt liv, säger Moa Eklund.

BORGÅ STIFT. 21-åriga Moa Eklund har skapat logon för Borgå stifts hundraårsjubileum. – Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag fått upp ögonen för gemenskapen i stiftet, säger hon. 26.9.2022 kl. 19:09
Birgitta Yavari-Ilan, 77, säger att hon har haft två heliga drömmar i livet – att hitta kärleken och att finna Gud som hon växte upp utan att känna.

KRISTEN BILDKONST. Den svensk-israeliska konstnären Birgitta Yavari-Ilan åkte för 50 år sedan ut ur Vetlanda i Småland i sin ljusblå Volkswagen för att bosätta sig i Jerusalem. För en generation i Norden har hon stått för ett kristet bildspråk kring tro, kärlek och glädje. 27.9.2022 kl. 19:00
Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt från Uppsala ser ut att bli ny teologiprofessor vid Åbo Akademi.

Åbo akademi. Genusforskaren och teologen Cecilia Nahnfeldt blir sannolikt ny professor i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Fakultetsrådets val ska ännu formellt bekräftas av universitetets ledning. 27.9.2022 kl. 16:52
I Esbo som med närmare 15 000 medlemmar är landets största svenska församling – blir det inget församlingsval i höst.

FÖRSAMLINGSVALET. I Esbo, Grankulla och Vanda blir det inget församlingsval på svenska i höst. Orsak: för få kandidater. I Esbo var Jannika Lassus valombud för den enda kandidatlista som nu besätter alla 26 platser med 26 kandidater – i landets största svenska församling. 23.9.2022 kl. 11:32
Hanna Jensen har skrivit två böcker om minnessjukdomar, en om sin pappa och en om sin mamma. – Efter första boken tänkte jag att jag aldrig mer ska skriva om ämnet, men jag kände att jag hade något att säga som kunde hjälpa andra.

ALZHEIMER. När Hanna Jensens mamma fick en minnessjukdom blev mamman aktiv, företagsam, pratsam – och väldigt ilsken. – Det fanns en tid då jag var så frustrerad att jag inte ville se henne i ögonen, men idag ser jag på mamma med varm blick. 22.9.2022 kl. 16:15
Teemu Laajasalo och Irja Askola.

JÄMSTÄLLDHET. Kyrkostyrelsen har beviljat kyrkans pris för jämställdhet och likabehandling till biskop emerita Irja Askola. 22.9.2022 kl. 15:09
Julie Yu-Wen Chen har som Taiwanfödd professor en knepig sits att leda ett Beijingfinansierat institut vid Helsingfors universitet.

kina. Professorn i Kinastudier Julie Yu-Wen Chen vid Helsingfors universitet har rötter i Taiwan. Hon oroar sig för Kinas växande hot mot hennes hemland. Hon är kristen och försöker avsluta varje dag med att lyssna på en predikan online. 15.9.2022 kl. 10:37
Karl XI:s kyrkolag var stomme för kyrkan i Finland till mitten av 1870-talet. I dag stadgar Kyrkoordningen sedan 1994 om ett synodalmöte som ska hållas vart sjätte år.

SYNODALMÖTE. Efter sina pastoralkurser under den första tiden som präst saknar många vardagsteologer de regel­bundna samtalen om kyrkans lära, eller samtalen kring biskopens linje. För det finns sedan år 1686 det sällsynta synodalmötet – som snart hålls i Åbo. 14.9.2022 kl. 15:16

Elefteria Apostolidou växte upp med hemspråken finska och grekiska, men jobbar nu på svenska.

UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59
Musikern Jukka Leppilampi har varit en aktiv artist i fyra decennier.

kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38
Det som är omöjligt att förlåta kan kanske försonas, säger Patricia Tudor-Sandahl.

Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51
Marika Westerling förknippar julen med barndomens julgudstjänst i Nordsjö kyrka 
i Helsingfors.

GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00