Det poetiska språket, trons modersmål, leder oss in i en djupare existentiell och andlig dimension i tillvaron. Det talar till oss som när vi läser ur Skapelsens bok, skriven av Någon, ty i skapelsen finns spår av Gud. Varje människoliv är en öppen bok. Vi är likt ett stort bibliotek av olästa böcker.
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk / for jag till den snötäckta ön / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön / Språk men inga ord. / den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusentals / sidorna står pressade mot varann / och ändå med luft emellan! som de dallrande löven i / en skog. Motsägelsernas bok. / Det som står där ändras varje stund, bilderna retuscherar / sig själva, orden flimrar. / En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av / nästa svallvåg, och nästa...
Poesi är ett slags ordikoner. Ett konstverk vi inte betraktar utan som betraktar oss och förmedlar ett andligt budskap. Mänskan och tillvaron i världen är en ikon.
Ikonerna las i jorden med ansiktet uppåt / och jorden trampades till / av hjul och skor, av tusen steg, / av tiotusen tvivlares tunga steg. / I drömmen steg jag ner i en självbelysande bassäng / under jorden, / en svallande gudstjänst. / Vilken stark längtan! Vilket idiotiskt hopp! / Och över mig trampet av miljoner tvivlare.
Tomas Tranströmer överlåter tolkningen åt läsaren. Hans bilder är oftast förankrade i en upplevd verklighet från naturen, som korresponderar med en inre verklighet. Det är att uppdaga mysteriet.
Närvaro av Gud. / I fågelsångens tunnel / öppnas en låst port.
Gud är närvarande och vi vet det inte rationellt. Men det finns en intuitiv aning om det icke för-dolda. Den ”andliga” verkligheten eller ”sanningen” förenas i det område där den yttre och inre erfarenheten flyter samman. Det mötet kan vara skrämmande men utmanande.
Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, / en kommer utifrån / och där de möts har man en chans att få se sig själv. / Den som märker vad som håller på att hända ropar / förtvivlat: ”Stanna! / vad som helst, bara jag slipper känna mig själv.”
Främlingskapet består inte av det materiella utan i att vara bunden vid den mekaniska eller förgängliga i tiden. Fångenskapen i tiden upphävs i mötet med det sköna och goda. Då ses tillvaron ur ett gränsöverskridande perspektiv där Guds tilltal danar oss till likhet med vårt ursprung.
Tiden strömmar ned från solen och månen och in i alla tick tack tick tacksamma klockor. Men just här finns ingen tid. Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie.
Läs hela artikeln om Tomas Tranströmers poesi i Kyrkpressen 34/2012.
Källa: Tomas Tranströmer: Samlade dikter 1954-1996. Albert Bonniers Förlag. Uddevalla 2011.

Tomas Tranströmer.
(Foto: Ulla Montan/Albert Bonniers Förlag)
Det poetiska språket leder oss till en andlig dimension i tillvaron
poesi. När Tomas Tranströmer översattes och älskades utomlands fick Sverige medge: han har ett budskap som når fram.
23.8.2012 kl. 06:00
23.8.2012 kl. 06:00
Ola Byfält