Stora församlingar med många välbeställda löntagare bland medlemmarna har råd att göra mycket som är både roligt och kostar pengar. De kan ordna fina konserter och kulturevenemang, de kan bjuda sina förtroendevalda på resor, de kan ordna gudstjänster med trevlig servering för många olika grupper i församlingen, från pensionärer till ungdomar.
Sen finns det församlingar där ungdomsverksamhetens årsbudget är 16 euro. Det räcker till ungefär en kaffe-med-bulle-servering.
Livet är inte rättvist. Det vet vi alla. Den som flyttar ut på landet förstår kanske att en högre kommunal- eller kyrkoskatt är det pris han eller hon betalar för att få bo i ett stort, billigt hus med trädgård och skog runtomkring. Fram till en viss punkt kan vi leva med att verkligheten är annorlunda på landet än i stan. Men ändå känns det märkligt att kyrkan har valt att gå in för ett så ojämlikt utjämningssystem.
Låt oss tänka att alla församlingar skulle bära upp 1 procent i kyrkoskatt. År 2010 skulle de fattigaste ha fått 87 euro per medlem i skatteinkomster. Helsingfors kyrkliga samfällighet fick 212 euro per medlem. Inte ens om den fattiga församlingen höjer skatteöret till det dubbla får den lika mycket pengar som samfälligheten i Helsingfors.
– Det borde ju utjämnas så att de rika betalar till de fattiga. Vad de rika församlingarna är rädda för är att de tvingas höja på kyrkoskatten och att folk börjar rösta med fötterna, säger Kari Harju, ekonomichef i Kronoby kyrkliga samfälldhet.
Han bestämde sig för att analysera den lutherska kyrkans 323 församlingar med hjälp av ett datahanteringsprogram. Resultatet blev – om vi förenklar det starkt – att de billigaste och mest välskötta församlingarna är små församlingar. Men de församlingar som sköts sämst och har höga kostnader per medlem är också små.
Läs mer i veckans Kyrkpressen (18/2012)!
Var finns Robin Hood?
Borde inte de rika ge till de fattiga också i kyrkan? Något måste göras åt kyrkans utjämningssystem.
27.4.2012 kl. 15:16
27.4.2012 kl. 15:16
Sofia Torvalds