Min glädje är sällan översvallande. Den är snarare en stilla glädje som växer fram mot en bakgrund av existentiell ångest, där mitt liv reducerats till en självreproducerande automat. Lite så där som i min barndoms Bigglesböcker. Guppande i en räddningsflotte känns det nerskjutna flygplanet oändligt tryggt, när flotten kapsejsar och hjälten trampar vatten i kulregnet känns flotten som himmelriket.
För mig betyder uppståndelsen att jag väljer att tro på under. Jag väljer att tro på det som inte går att väga, mäta eller bevisa. Jag väljer det fast någon kan tycka jag är en dum stackare som inte kan se sanningen i vitögat. Det är inte ett intellektuellt pussel. Det är glädje.
Jag står i påskljuset och känner hur glädjen fyller mellangärdet. Den bor där, jag vet.
Den är motsatsen till den hemska stövelklacken av trötthet och skräck, just under bröstkorgen. Har vi inte alla känt den?
Nu fyller glädjen mig som en stadig luftström som finns och finns och finns … Den håller både att tiga på och för ett höga c som varar i åtta hela slag.
Följ redaktionens påskvandring i Kyrkpressen 14–15/2012 eller på webben. Med återseendets glädje slutar vandringen här.
Glädjen fyller mig som en luftström
Påsk. Glädjen är som en stadig luftström. Glädje är att välja att tro.
8.4.2012 kl. 08:00
8.4.2012 kl. 08:00
KP