– Ingen ringer till dem, ingen kommer för att besöka dem. Det finns inte en enda människa som kommer frivilligt för deras egen skull, säger Marjut Puisto, en av koordinatörerna vid väntjänsten på HelsingforsMission som tidigare hette Helsingfors Stadsmission.
Visst kommer människor och går i deras vardag. Men det är professionella hjälpare, hemvårdare och läkare som gör det på yrkets vägnar. Folk lever längre än förr men det är ingenting att vara enbart tacksam över. Allt fler av deras jämnåriga har dött. Relationen till de anhöriga kan ha brustit helt.
Det ligger i tiden att folk lever sina egna liv och att man håller avstånd till varandra. I stan känner man inte sina grannar. Med åldern kommer också krämporna.
– Många äldre klarar inte av att gå ut, de träffar ingen ens i trappuppgången. Dessutom är de ängsliga för att gå ut på egen hand, särskilt när det är vinter och halka.
– Men det betyder verkligen mycket att det finns den där ena frivilliga som ställer upp. Det som är viktigt är den mänskliga närvaron. En annan sak är att kunna vara till konkret hjälp i det lilla. Som att hjälpa med att få gardinerna upphängda eller digiboxen installerad.
Det finns också en dos rädsla i kommentarerna: insikten att ett långt och intressant liv kan sluta i så total ensamhet.
Läs mer i Kyrkpressen nr 11/2012.
Ensamhet är en verklig plåga
– De gamla som våra volontärer besöker är verkligt ensamma. De har inga närstående, de har ingen alls att prata med.
14.3.2012 kl. 14:07
14.3.2012 kl. 14:07
Rolf af Hällström