– Du har fallit, förklarade Anita Krogell-Lehtinen, 71, för sin kusin Gun, 89, efter den senaste olyckan.
– Men var var mamma då? undrade Gun.
Gun har åkt fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet i två år. Hon ser nästan ingenting. Hon rör sig bara med rollator och rullstol och har svårt att stiga upp eller lägga sig utan hjälp. Närminnet är så gott som borta. Hemvården kommer tre gånger per dag, men det är för sällan.
Anita Krogell-Lehtinen besöker sin kusin Gun två till tre gånger per vecka. Hon brukar komma tre på eftermiddagen och sitta med Gun till nio på kvällen. De tittar på tv tillsammans, Anita lagar mat åt Gun, tvättar Guns byk och hjälper till där hon kan: klipper naglar, borstar håret, ser till att hushållet är prydligt och städat.
Överallt i lägenheten finns lappar som Anita skrivit för att påminna hemvårdarna om att Gun inte ser, att hon inte tar sina piller utan hjälp, att hon inte kan knäppa på eller av sin radio, att hon glömmer att dricka. Att hon inte tycker om vatten, hon dricker bara saft.
– Jag lever en dag i taget. Om jag börjar tänka på vilka hemskheter som kan hända tar det all min energi, säger hon.
Läs hela artikeln i Kyrkpressen 41/2011.