En församlingsanställd anser att forumet gjort det betydligt lättare att ha kontakt med konfirmander. På nätet vågar också de som annars är tystlåtna komma till tals. Dessutom hålls man uppdaterad om vad som berör ungdomar. Hans kollega ser nyttan men är samtidigt tveksam till att Facebook lagrar uppgifter om vårt nätbeteende och säljer dem vidare.
Själv använder jag det sociala nätverket både privat och i jobbet. Babynytt, relationsdramer, världsnyheter – allt är tillgängligt och jag kan orientera mig rätt i bekantskapskretsen. Det kittlar min nyfikenhet, men gör mig samtidigt äcklad.
Ibland känns Facebook allt mer som en privat dagbok eller offentlig meritlista. Det finns till och med ett namn för att, liksom i förbifarten, råka ge exempel på vilka enastående upplevser man haft: humble bragging, ödmjuk skrytsamhet.
Varför måste också nätforum handla mer om prestige än om vänskap? Facebook och dess gelikar kunde ju vara en frizon där man också får vara svag och ledsen utan att känna sig udda eller utnyttjad.
Visst kan man strunta i utvikningen, välja vännerna med omsorg och hålla sig till den äkta kontakten och privata meningsutbyten. Men, rent principiellt: för Facebook oss närmare varandra eller ökar den ytterligare pressen för att visa upp en glansbildsyta utåt? Jag tvekar.