Bakgrunden är i korthet: En studerande i gymnasium eller yrkesskola som bor ensam får ett studiestöd där föräldrarnas inkomster inverkar på bidragets storlek ända tills den studerande fyller 20 år.
Lagen om underhåll av barn säger att föräldrarna svarar för kostnaderna för barnets utbildning även efter det barnet fyllt 18, om detta prövas skäligt. Staten sparar alltså med föräldrarnas goodwill som garant.
Därför synas föräldrarnas inkomster när studerandena anhåller om studiestöd. Det gör de däremot inte om 19-åringen är gift eller lever i ett registrerat parförhållande - och då kan det inverka positivt på studiepenningen med ett par hundralappar till i månaden. Men vill någon faktiskt gifta sig fördenskull?
Redaktören Antti Pikkanen har idkat undersökande journalistik . Ungdomar som av ekonomiska orsaker riggat en äktenskaplig kuliss har ju inte lust att anmäla det offentligt till bidragsgivarna i en stort uppslagen artikel. Men uppenbarligen finns de: Genom djungeltelegrafen har skribenten enbart i kretsarna kring två Helsingforsgymnasier med cirka 900 elever vaskat fram sex par som uttryckligen gift sig för pengarna. Det är 1,3 procent av eleverna. Kör man samma procent över hela linjen kan man tänka sig en statistisk förekomst på 726 motsvarande par i hela landet.
Milja (18) och Essi (19) är ett av dem. De har registrerat sitt partnerskap och beskriver det som ett allmänt skämt i bekantskapskretsen och ”som en utmaning av samhället, som om man var anarkist”. Föräldrarna vet inget och när paret är 20 skiljer de sig.
Pikkanens artikel är kanske inte så statistiskt hållbar. Möjligen inte heller ens särskilt representativ om man ser till hela landet. Men onekligen ger den anledning till ett nytt perspektiv också på kyrklig vigsel och vigselrätten överlag. ”Att gifta sig” är inte längre vad det har varit - och när och om det handlar om något man kan göra med ett par hundralappar i månaden som argument, då är klyftan till kyrkans äktenskapssyn djup, så till den grad att frågan om vigselrätt osökt dyker upp. Kan kyrklig och civil vigsel faktiskt stå sida vid sida i dagens samhälle, i dagens Finland? Eller handlar det alltmer om helt olika saker?
Man kan tycka vad man vill, men kyrkan har i sin segslitna process kring frågan om samkönade par, välsignelse och äktenskap i alla fall varit tvungen att fundera på frågan om förbundets värde och natur - och förbönsbeslutet var så långt den vägen ledde. Men uddafallen kring studiestödsäktenskapen väcker frågor kring statens syn på ett förbund mellan två människor, valet att leva tillsammans, familjens värde i samhällsbygget? Ska och vill staten att det lönar sig att gifta sig ”på riktigt”? Och i så fall: varför?
Om förbundet mellan två människor inte längre är något annat en ren teknikalitet i registren, ja, vad är det då egentligen värt?