Själv har jag vuxit upp i tron att det finns mediciner för allt. Min mage har fostrats med Samarin (efter frosseri), koltabletter (luftbesvär) och magdroppar (kräksjuka). När läkaren tittade medlidsamt på mig och sa ”tjocktarmen tycker om mycket sömn och ett lugnt liv” kände jag mig förnärmad vid tanken på att han inte kunde erbjuda mig ett piller.
I ett färskt nummer av New Scientist fick jag veta något ännu värre: Det är mina egna tankar som är min bästa medicin. Eller, tyvärr, nyckeln till min mages undergång.
Kroniskt sjuka magpatienter blir bättre då de under hypnos föreställer sig att deras mage omges av ett varmt ljus och fungerar precis som den ska. Då minskar till och med tarmrörelserna.
Jag blir friskare, gladare och klyftigare om jag utgår från att allt går bra och bygger upp mitt självförtroende i stället för att oroa mig.
Forskarna är tveksamma inför att dra slutsatser om tro och sjukdom, men allt tyder på att svårt sjuka människor som tror att deras liv har en mening klarar sig bättre än andra.
Plötsligt har jag förvandlats från offer till förövare. Men en troende förövare! När jag inte orkar vara positiv sneglar jag uppåt.
