En tidig augustikväll drabbas Helsingfors av vad som senare kommer att kallas det värsta regnfallet på 30 år. Det vet jag inte om när jag genom spårvagnsfönstret ser regnet stå som täta spön i asfalten och fortfarande hoppas att det ska lugna sig tills jag stiger av. Jag orkar hoppas fem minuter under spårvagnshållplatsens lilla regntak också. Sedan ger jag upp och springer.
Det kommer ett ögonblick när jag redan är mycket våt och utsikterna som ligger framför mig lovar oändligt mycket mera vatten. Det är då jag saktar farten, tar av mig skorna och förbereder mig på att vada hem i regnvatten som når mig halvvägs till knäna.
Det är då främlingar börjar tala med varandra trots att vi befinner oss i Finland. Den förundran som extrema väderleksfenomen ger upphov till måste helt enkelt delas med någon. Det finns kanske en formel för hur många millimeter regn under en enda kväll som behövs för att vi ska glömma bort att vi är ett tyst och inåtvänt folk.
Regnvåt och upplivad kommer jag hem, påmind om att vårt nationella problem med att tilltala främlingar på gatan trots allt inte är så grundmurat. Ibland löser sig vissa spärrar med vattentvätt.