Det vemodiga med slutet på semestern är att det samtidigt är ett steg mot att sommaren kommer att ta slut. Visst kan vi ha långa och varma höstar också. I bästa fall kan sommarvärmen räcka långt in i september, vilket jag tackar Gud för. Och vilken härlig sommar vi har fått uppleva i år! Semesterns slut är i alla fall ett tecken på att värmen, grönskan och ljuset går mot sitt slut och kommer att ersättas av mörker, kyla och snö.
Jag är en sommarmänniska. Jag klipper heller gräsmattan än skottar snö. Vinter, kyla och snö är inget jag längtar efter. Sommaren är för mig liv, man ser ju hur det växer och grönskar i naturen. Under vintern är naturen som död, kall och livlös. Även om vi vet att grönskan kommer att återuppstå igen nästa vår.
Att jag känner ett visst vemod (vemod light) har också att göra med livets förgänglighet. Livet blommar ut under sommaren. I något skede upplever man att hösten närmar sig. Man upptäcker att orken börjar tryta och att kroppen börjar få ålderstillägg.
Jag märkte de första tecknen på den annalkande hösten redan innan jag fyllt fyrtio. Och sedan dess har jag ju inte blivit yngre. ”Ungdom är en sjukdom som snabbt går över”, sa min fotolärare. Så sant.
Men likt min längtan efter att naturen ska återuppstå på våren får jag också längta efter nytt liv efter min personliga vinter. I en ny, uppdaterad version. Tills dess är målet att vandra vidare. Oavsett årstiden.
