Moa var viktig för att hon fanns

Människa.
För drygt fem år sedan förlorade Heidi och Ove Hagnäs sin dotter Moa i en tragisk drunkningsolycka hemma på gården i Kronoby. Kort därefter insjuknade Heidi i cancer.
19.8.2011 kl. 00:00

Eva Sundström

När Heidi Hagnäs lilla dotter Moa dog i en olyckshändelse låg det nära till hands att sjunka ner i bitterhet och ilska. – Men jag ville i stället hitta det positiva och på det sättet hålla Moas minne vid liv.

Vid första anblicken kan det vara svårt att förstå vilka tragedier Heidi Hagnäs i Kronoby tvingats gå igenom. Hon är en ung kvinna med värme i blicken och med ett sprudlande skratt som hela tiden ligger nära till hands. Men när hon berättar om det som hände henne och hennes familj för snart fem år tillbaka blir hon allvarlig och eftertänksam. Hon letar efter de rätta orden.
– Det var som en mardröm. Ofattbar och overklig. Hur kunde det hända oss? Man hör om andra som förlorat sitt barn, men aldrig tror man att det kan hända en själv. Ingen förälder ska behöva begrava sitt eget barn.
De var som vilken annan familj som helst – en familj mitt uppe i den grå vardagslunken med sina upp- och nedförsbackar. Heidi beskriver Moas födelse som en vändpunkt i hennes liv. Tiden innan hade präglats av depression. Hon hade varit arbetslös och alla stängda dörrar och evinnerliga ”nej tack” hade dragit ner på självförtroendet.
– När Moa föddes fyllde hon ett tomrum i mitt liv. För första gången på länge kände jag mig hel, jag visste vad jag ville. Jag ville satsa på familjen.

Hon skulle bara koka lite kaffe

Men så kom den där höstdagen år 2006 då Heidi och Moa, 1 år och 9 månader, bestämde sig för att gå ut en stund på gården för att leka. Sonen Dennis, som då var sju, hade gått över till en granne och pappa Ove, som arbetar som långtradarchaufför, var på väg hem från en resa till Parkano. Det hade regnat i några dagar och det var vått och ruggigt. Medan Moa lekte inne i sin lekstuga och i sin sandlåda plockade Heidi ved alldeles intill.
– Det sista jag sa till Moa var att hon skulle gå in i lekstugan och koka lite kaffe åt mamma.
Men när Heidi en liten stund senare öppnade dörren till lekstugan var Moa inte där. Hon kunde inte se henne någonstans. Heidi berättar om paniken som växte inom henne medan hon sprang runt på gården och letade.
Hon ringde grannfrun och bad henne skicka hem Dennis för att också han skulle komma och hjälpa till. Snart var de flera personer ute i hemmets närmaste omgivning och letade.
Heidi berättar om hur hon bara väntade på att få syn på en liten flicka sittandes på huk bakom en sten eller bakom ett hörn kiknade av skratt. Att leka tittut var bland det bästa Moa visste.
Men hur de än letade hittade de inte Moa någonstans. I desperation knäppte Heidi händerna och bad till Gud att hon skulle hitta Moa.
– Jag vet inte om det var en röst som sa det eller om det bara var en känsla, men plötsligt stod det klart för mig att jag skulle titta i sån. Sån som stått där hela tiden mitt på gården och som vi sprungit förbi så många gånger. Sån som vi alltid så noggrant såg till att vända upp och ner. Men det hade vi inte gjort det den här dagen och det hade samlats lite vatten i den när det regnat.
– Jag glömmer aldrig hur jag lyfte upp henne ur sån – hur kall och smutsig hon var. Min fina, vackra Moa. Och huvudet. Det låg i en så onaturlig ställning.

Hon blev en liten ängel

Det var en chockad Heidi som i krisgruppens bil följde efter ambulansen till sjukhuset. Även Ove, som vid det här laget blivit underrättad om vad som hänt, mötte dem vid sjukhuset.
– Läkarna kämpade i ett angränsande rum med att försöka rädda Moas liv. Så länge återupplivningen pågick klamrade vi oss fast vid hoppet. Ingen av oss kunde för ett ögonblick tro att det var meningen att Moas liv skulle sluta här.
Men när de till slut fick beskedet om att Moas liv inte stod att rädda klev Heidi in i sin egen värld. Hon beskriver det som att hon gick in i en bubbla, totalt omedveten om allt och alla. När de senare samlades för att ta ett sista farväl av flickan med ljust lockigt hår var det Dennis som lugnt och sakligt konstaterade:
– Moa har blivit en ängel.

Att sörja gör ont

Tiden som följde var ett enda töcken. Hemmet fylldes av kondoleansblommor och en massa människor. Föräldrarna fanns ständigt vid deras sida och hjälpte dem med det praktiska som att laga mat och tvätta kläder.
– Det var som om vi slutade fungera. Utan våra föräldrar skulle vi aldrig ha fått någonting i oss.
Heidi berättar om självanklagelserna som plågade henne. Frågorna och funderingarna om hur det hade gått om hon gjort på ett annat sätt, om hon aldrig gått ut den dagen.
– Mina armar värkte för att jag inte fick hålla Moa i min famn. Det gjorde ont i hela mig.
Men mitt i sorgen och saknaden fanns också ilskan och vreden över orättvisan som drabbat hennes familj.
– Jag gick långa promenader i skogen med vår hund. Där mitt ute i skogen skrek jag ut min sorg. Jag kände att jag bara måste få ut all den vrede och ilska som fanns uppdämd inuti mig.

En livshotande sjukdom

Knappt tre månader efter olyckan la en läkare märke till att Heidis sköldkörtel var förstorad och ville att den skulle undersökas närmare. Heidi som fortfarande var upptagen av sin sorg har svårt att ta till sig det han sa. Det var inte förrän hon fick beskedet att hon drabbats av elakartad cancer som hon förstod hur allvarligt sjuk hon var.
– Jag brydde mig inte om att jag hade en sjukdom som gjorde att jag kunde dö. Jag hade snarare skuldkänslor för att jag måste lägga ytterligare en börda på min familj.
I dag är hela sköldkörteln bortopererad och framför sig har hon en livslång medicinering. Cancern är borta men hon är ännu inte friskförklarad. Hon medger att sjukdomen skrämmer henne.
– För mig var cancer tidigare en sjukdom som drabbar andra. Tanken på att den också kan drabba mig fanns aldrig. Men när man en gång har varit svårt sjuk blir man medveten om att även man själv är sårbar.

Vill berätta sin historia

För Heidi har det känts viktigt att få berätta sin historia – att få berätta om Moa. Därför ställde hon upp för dokumentären ”Vi fick låna en ängel” som sänts i Radio Vega.
– Genom att berätta vad jag varit med om vill jag dela med mig av mina upplevelser och kanske hjälpa någon annan som är i samma situation. Jag vet att det känns hopplöst och som om livet tar slut när man är mitt uppe i det svåra, men jag vet också att det finns en väg tillbaka.
Den vägen har varit lång. Heidi såg det som att hon hade två alternativ.
– Det ena var att sjunka ner i bitterhet och ilska. Men jag förstod också att det alternativet innebar att Moas liv aldrig skulle ha haft någon mening. Det andra alternativet var att försöka hitta det positiva och på det sättet hålla Moas minne vid liv. För Moa var en positiv person. Hon skulle aldrig ha velat att vi var ledsna.
I dag vågar Heidi till och med känna tacksamhet inför det svåra hon och hennes familj gått igenom. Hon säger att erfarenheten har gjort henne både lugnare och tryggare som person. Händelserna fick henne att ta tag i sitt liv och fortbilda sig till närvårdare. I dag jobbar hon på ett hem för dementa – ett jobb som hon tycker väldigt mycket om. För två år sedan kände hon att familjen blev helare när dottern Jonna kom till världen.
– Men trots att sorgen har förändrats finns saknaden alltid kvar. Det finns inget mer jag önskar än att vi hade fått ha vår Moa kvar.

Gud är inte ond

Det Heidi varit med om har också stärkt hennes tro.
– När jag var mitt uppe i sorgen sökte jag tryggheten och fann att den fanns hos Gud. Moa var så liten när hon dog. Jag insåg att jag måste förlita mig på att hon är trygg, att det finns någon annan som tar hand om henne nu.
– Jag tror inte på att Gud är ond och att det är han som ställer till med olyckor. Jag tror att han finns med dig just då de händer.
Eva Sundström



Hemma i Borgå har hon en egen liten ateljé. Under coronatiden har hon sålt en hel del verk via webbsajter för konst försäljning.

SKAPADE. Länge tyckte Linnea Ekstrand att det hon kunde – att jobba med händerna – inte var viktigt eller värdefullt. Idag är skapandet hennes yrke. 11.5.2021 kl. 09:52
Ibland måste man våga göra något oväntat, säger Alaric Mård.

bibeln. Tänk om man skulle fira ner sin vän genom taket för att vännen skulle få träffa Jesus? I den här serien berättar personer om sina favoritdoldisar i Bibeln. Först ute är teologen och författaren Alaric Mård. 10.5.2021 kl. 11:40
Tova Vikström är församlingssekreterare och informatör.

NATURNÄRA. "Då kommer lugnet, som under en andakt, en meditation, de där sista stunderna i yoga då man bara ligger ner." 11.5.2021 kl. 09:00

eurovision. Hans band Blind Channel tävlar i Eurovisionen den 22 maj. 11.5.2021 kl. 09:00

Bidrag. Fjorton projekt har fått bidrag ur Gunvor och Bo Skogmans fond, meddelar Kristinestads församling. 4.5.2021 kl. 09:59
Pauliina Kittilä är en kreativ själ och jobbar som informatör i Petrus församling.

tillväxt. "Var har jag låtit mina rötter växa under det här året och vilken frukt kommer de att ge?" 28.4.2021 kl. 08:30
Ronny Thylin har döpt ovanligt få barn den senaste tiden på grund av pandemin.

dop. Dopet är en tradition – men det är också en länk till gemenskap med församlingen och med Gud. 28.4.2021 kl. 08:00
Torbjörn Anderssén är en tänkare som har svårt att få tag på tillräckligt intellektuell litteratur.

tänkare. Han blev nedslagen på gatan i Åbo för att hans sällskap talade svenska. Ännu femton år senare präglar händelsen Torbjörn Andersséns liv. 29.4.2021 kl. 10:43
Jim och Cia Duhamel

relationer. När Jim Duhamel 2011 seglade 147-fotaren Visione till Jakobstad anade han inte vilka följder det skulle få. I Jakobstad fann han sin hustru Cia och en relation till Gud. 29.4.2021 kl. 10:14
Lilian Ruotsalas teaterintresse väcktes med en skräll – men inte av en slump.

teater. Hon tror inte på slumpen. Lilian Ruotsala har fått svar på att hon valde rätt när hon valde teatern, och gått från att leva på andras tro till att växa in sin egen. 28.4.2021 kl. 15:05
Kristian Willis utanför Dickursby nya kyrka i Vanda.

profilen. – Jag skulle gärna vara med och skapa framtidens folkkyrka, för jag tror att vi inte har något annat val, säger Kristian Willis som snart tar över som kyrkoherde i Vanda svenska församling. 27.4.2021 kl. 15:05
Måste kroppen få så mycket uppmärksamhet? frågar Monica Ålgars.

Kroppen. Hur talar du till din kropp? Vad tänker du om den? 28.4.2021 kl. 00:00

Valborg. Han känner sig taggad inför en annorlunda valborg även om det känns trist att behöva hålla distansen. 26.4.2021 kl. 14:31
Patrik Hagman börjar jobba i Linköpings stift.

Åbo akademi. Vem som har hand om undervisningen i praktisk teologi i höst är oklart. 23.4.2021 kl. 12:14
Bjarne Boije var en av nyckelpersonerna bakom Kyrkpressen för femtio år sedan.

Kyrkpressen. Biskopen var tveksam, men han ville inte vara den som hindrade att Kyrkpressen startade. Om Borgar tar ansvar för innehållet och Boije för ekonomin så måste vi försöka, sade biskopen. Så blev det. (Den här texten publicerades i KP 1/2020. KP publicerar den i repris som en hyllning till Bjarne Boije, 100 år.) 21.4.2021 kl. 12:31

Saul Mäenpää har aldrig behövt skämmas för att han är kristen eller laestadian.

LIVSBERÄTTELSE. Gud visar sin storhet i bön då han förvandlar, leder och upprättar. Det säger Saul Mäenpää, delägare i Friends & Burgers. – Jag ber inför arbetsdagen och inför möten. När man praktiserar bön ser man också med tiden Guds svar. Det är mycket som börjar med bön. 14.6.2023 kl. 14:00
Ivana Milosavljevic vid en av sina tavlor ur serien 
Fin(t)land. Hon vill måla ett normalt liv där inte allt är perfekt.

LIVSFÖRÄNDRING. Under sin uppväxt och sina konststudier i Serbien fick Ivana Milosavljevic en bild av en avlägsen Gud som bryr sig om och älskar oss, men vars kärlek man måste förtjäna. Kyrkan förstärkte den bilden med sina regler och ritualer. 14.6.2023 kl. 10:00
Ingrid Björklöf tyckte om församlingens konfirmandläger, i höst konfirmeras hon i Åbo domkyrka.

konfirmand. Ingrid Björklöf blir konfirmerad i Åbo svenska församling i år. – Konfirmandtiden har öppnat min syn på tro, säger hon. 15.6.2023 kl. 19:00
Peter Kankkonen är bosatt i Karleby och trivs med pensionärstillvaron.

PRÄSTSKJORTA. Svordomarna tystnar på bensinstationskaféet i Karleby och äldre damer i Spanien gör korstecknet. – Att gå klädd i prästskjorta påverkar prästen, men också andra, säger Peter Kankkonen. 13.6.2023 kl. 12:00
Lägret hölls på Ohta­kari lägergård.

KONFIRMANDLÄGER. Hela lägret på en lägergård i Lochteå närmare 200 kilometer bort åkte hem. "Många upplevelser gick nu förlorade", säger kyrkoherde Camilla Svevar. 12.6.2023 kl. 19:00