Bakom rekommendationen står tre stora block med, åtminstone delvis, olika ideologier: den katolska kyrkan, de kyrkor som samarbetar inom ramen för Kyrkornas Världsråd – bland dem de lutherska folkkyrkorna och ortodoxa kyrkan - samt Evangeliska Världsalliansen. Den senare samlar de väckelsekristna och mer karismatiska rörelserna under sitt paraply, bland annat pingströrelsen. Totalt sett omfattar de tre över nittio procent av världens två miljarder kristna.
Att den trippeln nu efter fem års arbete har satt till pränt vad etisk mission är anses vara ett genombrott också i dialogen mellan kyrkofamiljerna, och bakgrunden är bland annat gnissel mellan dem.
Det finns mycket som talar för att det är hög tid. Dels har de så kallade gamla kyrkorna skurit tänder över att yngre och ivriga samfund fiskar i deras vatten. Här har till exempel de ortodoxa kyrkorna i Europa klagat över proselytism. Men de är inte de enda. Det har hänt att kristna västerlänningar med strålande ögon frågat armenier, kopter och andra tusenåriga kyrkors medlemmar: ”Genom vilken missionsorganisation har ni blivit kristna, då?”.
Att rensa bordet internt är alltså bra. De kristna behöver varandra, och missionsöverenskommelsen är en bra plattform för att samtala vidare om det som svetsar gemenskapen samman.
Att enas utåt är också bra och minst lika angeläget.
Parterna har lyckats svara på viktiga frågor – och rakryggat också avvisat osaklig kritik – när det gäller kristendomens händer och hjärta i världen.
I många fattiga länder och samhällen, ofta i kombination med en rigid majoritetsreligion, finns det en envis fördom om att de kristna missionsarbetarna köper själar med mat och mediciner. Orättvist, kan tyckas, att de kristna väcker andlig uppmärksamhet genom handräckningar. Men ska man låta bli att göra gott för att andra eventuellt inte gör det i samma utsträckning?
När de kristna organisationerna satte sig till förhandlingsbordet var alla schatteringar överens om att det inte går att skilja budskapet om Jesus från Nasaret från handens verk. Det vore ett svek, och djupt okristligt.
Samtidigt fick de också brottas med frågan om hur evangelisation ska ske i samhällen där de som är kristna har det svårt och de som eventuellt blir det har det ännu värre. Ska man låta bli att rubba religionsfreden genom att hålla tyst om Jesusbudskapet i regioner där det är ovälkommet?
Tanken går osökt till den kolonialism som i tiden drog linjalstreck genom Afrika. ”Det till dig, och det till mig …”
En styckning av världen i religionsterritorier är nämligen också kolonialism, om än av annat slag. ”Det till kristendomen, det till islam, det till hinduismen ...”
Den modellen vägrar de kristna kyrkorna frimodigt att acceptera. Samtidigt som de efterlyser respekt inför andra religioner säger de: ”En religionsfrihet, som inbegriper rätten att fritt utöva, vittna om och byta religion stiger ur en människas grundläggande människovärde, vilket bottnar i att varje människa är skapad till Guds avbild. Där en religion, vilken som helst, blir ett instrument för politiska mål och där religionsförföljelse råder är kristna kallade att profetiskt vittna mot sådana handlingar.”
Tvinga på tro: Nej!
Pruta på religionsfrihet: Nej!
Köpa tro: Nej!
Ge avkall på att hjälpa andra: Nej!
De nya trafikreglerna är bra. De kommer knappast att hindra religiösa bildrullar och fartdårar i framtiden. Men de har tydligt definierat både dikena och vägen för första gången på ett världsomfattande och allmänt plan.
Tro utan bojor och tvång i hela världen
Ledare. I månadsskiftet offentliggjordes en gemensam rekommendation om etiska spelregler inom kristet internationellt missionsarbete.
15.7.2011 kl. 00:00
May Wikström