Olle Eriksson har bott i Finland, Namibia och Genève, haft en mängd olika uppgifter och sett rakt in i en gevärspipa. ”Den vita afrikanen” fyller snart 70 men har inga planer på att vila på lagrarna.
– Jag vill dö med stövlarna på. Min pappa blev inte ens 60, så jag känner redan att jag lever på bonustid.
För några år sedan grundade han en resebyrå som ordnar gruppresor till södra Afrika. Hittills har han haft över tusen kunder.
– Det hjälper mig att hålla kontakt med mina rötter. Dessutom får jag resa till Afrika några gånger om året, på andras bekostnad dessutom, säger han och ler lite spjuveraktigt.
Missionskritik slår fel
Olle Eriksson poängterar att det fortfarande behövs missionärer som stannar flera år på sin destinationsort.
– Man måste utveckla en förståelse för lokalsamhället för att kunna etablera personliga kontakter.
Under Erikssons tid på missionsfältet var missionären en mångsysslare som sägs som expert inom vitt skilda områden. I dag är uppgifterna mer specialiserade, men grunduppgiften är den samma: att förmedla budskapet om Guds kärlek och den försoning som Kristus gett oss.
– Mission brukar kritiseras, men faktum är att den västerländska kulturen ändå hade nått Afrika förr eller senare, säger han.
Han påpekar att kristendomen fått en del gamla afrikanska seder och bruk att stryka på foten, men att det finns betydligt värre västerländska influenser.
– Nu lever också afrikaner i ett mera laglöst samhälle, dricker CocaCola och ser på amerikanska såpor. Den kristna kulturen skyddar människor från ett och annat, men kristendomens ”frihet” kan också nyttjas fel.
Läs hela profilintervjun med Olle Eriksson i Kyrkpressen 27/2011.