Jag tänker på Emil när jag läser att det i USA har blivit vanligare att ge barn diagnosen ”bipolär sjukdom” och ordinera dem psykosmediciner. Som grund för diagnosen finns symptom som ”häftiga humörsvängningar”, till exempel att en två-treåring ena minuten sitter lugn i sin stol för att en stund senare få ett vredesutbrott, skriver tidningen New Scientist.
Den redaktör som skrivit om de bipolära barnen för New Scientist påpekar att det finns föräldrar som tycks ha använt psykosmedicinerna som en sort lugnande tablett. Många av barnen hade kanske fått en ADHD-diagnos av en annan läkare. Eller kanske, i vissa fall, ingen diagnos alls.
En del föräldrar upplever säkert diagnoserna som en lättnad. Men för barnen kan en diagnos – framför allt en som heter ”bipolär sjukdom” – bli någonting som börjar styra deras liv.
Jag längtar naturligtvis inte tillbaka till en tid då barn rutinmässigt stämplades som dumma, tröga och onda då de inte betedde sig som de borde. Men någon del av mig frågar ändå: har vår tolerans för det annorlunda blivit mindre?
Varje förälder som håller på att förlora hoppet om att det någonsin ska bli folk av ett överaktivt barn kan trösta sig med att Emil till slut blev ordförande i kommunalnämnden. Jag undrar: Skulle det ha gått bättre eller sämre för Emil om han hade fått psykosmedicin?
När vår treåring går bärsärkagång tröstas jag ändå allra mest av tanken att Emil blev den finaste karlen i hela Lönneberga – och att det var just den stackars prövade pigan Lina som kom med erkännandet. Emils mamma påstod givetvis att han var en rar gosse redan från början.
Sofia Torvalds
Den lilla illbattingen
Sofia Torvalds. Emil i Lönneberga var en liten illbatting till pojke, skriver Astrid
Lindgren. Hujedamej ett sånt barn han var. Man kunde inte tänka sig
någon värre.
27.6.2011 kl. 00:00
Sofia Torvalds