I den näst bästa av världar går barnen i halvdagsdagis, i klubb någon dag i veckan eller hos dagmamma (också hon med rosiga kinder).
I den vanliga världen får de små en dagisplats, ganska tidigt, och vänjer sig vid en vardag där tolv barn går på tre vuxna.
Och i den verkliga världen får familjen skatta sig lycklig om den får ta del av den vardagen då för få platser ska delas ut till för många barn. Tyvärr är det sådan som dagvårdshösten 2011 ser ut i Helsingfors. Tanken är lätt att schasa bort, om det inte var för vår två och ett halvtåriga lintott som hör till de barn vars dagisansökan hänger i luften långt efter att majoriteten av familjerna fått sina eftertraktade platser.
I väntan på att beslutet om dagisplats (på antagligen alldeles för långt avstånd hemifrån) ska dimpa ner i postluckan formulerar jag följande regler för förvärvsarbetande småbarnsföräldrar:
Bo inte i Helsingfors. Om du av någon orsak måste göra det, se till att du inte är svenskspråkig. Om du ändå vill ha en dagisplats ska du åtminstone se till att ditt barn har ett äldre syskon med dagisplats – då går ni nämligen förbi kön, även om de syskonlösa lämnat in sin ansökan två år på förhand. Sök åtminstone inte plats från och med augusti då alla andra vill börja.
Och vänta för allt i världen inte med dagis tills ungen blivit två och ett halvt (en oansenlig ålder kan tyckas). Glöm pusslande, deltidsjobb och privatvård. Timmeslånga dagisfärder är ännu tyngre för grannens 1-åring, som därmed nappar den sista platsen i kvartersdagiset. Logiskt, eller hur?