Efter ett halvt liv under den afrikanska himlen återvände Keth Sainio till hemlandet Finland. Det är snart femton år sedan, men minnena av hemkomsten är starka.
– Jag hade svårt att hitta min plats och det var mycket som var tufft att acceptera, berättar hon över en blygsam portion lunchsallad.
Välfärden, slöseriet och det komplicerade livet hörde till det hon hade svårast med.
– I Finland ska man alltid gå omkring och vara rädd för något. I det Afrika jag känner tar människor dagen som den kommer och litar på att allt är i Guds händer.
Att vi människor skulle behöva vara rädda för något tror hon inte.
– Människor föds och dör både i Finland och Afrika. Men i Afrika blev jag beroende av Gud på ett annat sätt. Egentligen behöver vi honom lika mycket här i Finland, men här är det lättare att glömma bort honom.
Namibia väntade
Keth Sainio var 27 år när hon 1966 sändes ut till Namibia av Finska Missionssällskapet (FMS). Hon var utbildad sjuksköterska och barnmorska och hade via österbottniska studiekamrater bekantat sig med FMS och missionskyrkan som redan då fanns på Observatoriegatan i Helsingfors.
– Jag fick ett kall. Jag hade redan ett år tidigare frågat om FMS behövde en sjuksköterska. Då fick jag ett nekande svar men nu fanns ett behov och jag fick åka iväg.
Hon togs emot med öppna armar från första början.
– Jag bemöttes av värme och gästfrihet redan på flygplanet och så fortsatte det. I Namibia var jag aldrig ensam.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 21/2011.