Långa flickor började behandlas med östrogen redan på 50-talet i USA. Den orsak som uppgavs var att det fanns yrken som hade en gräns för maximilängd: En lång kvinna kunde till exempel inte bli flygvärdinna. Uppfattningen att långa flickor hade svårare att hitta pojkvänner och bli gifta bidrog till beslutet.
Det som man vet först nu är att hormonbehandlingarna har en mängd tråkiga biverkningar: till exempel humörsvängningar, sötsug och depressioner. Sedan 1990-talet har hormonbehandling av förpubertala flickor blivit ovanligare. För att man ska få behandling (åtminstone i Norge) ska det vara klart att flickan beräknas bli längre än 185 centimeter lång och att hon själv har en stark önskan att bli behandlad.
Kristin Espetøyl verkar ha ambivalenta känslor kring behandlingen. Å ena sidan är hon ledsen över alla biverkningar behandlingen haft. Å andra sidan är hon glad över att slippa gå igenom livet som 190 centimeter lång. Sina egna barn skulle hon inte utsätta för samma behandling: Hon tror dessutom att det är mera accepterat att vara en lång flicka i dag än det var då hon växte upp.
Själv tror jag att vi alla har den attityden kvar inom oss. Jag känner igen den i mig själv då jag säger till min (korta) dotter: Det är ju så mycket lättare för en flicka som är kort. Jag känner igen den när jag kollar in min sons tillväxtkurva och nöjt konstarerar hur medium, hur på alla sätt lämplig han är.
Hela ordet ”lämplig” borde spolas ur vår mentala vokabulär, åtminstone då det gäller barns utseende.