Det tycks bli mindre självklart för varje år. Debatterna om gränssnittet skola-kyrka har gjort många osäkra. Inte sällan väljer lärare och föräldrar en försiktighetslinje där de bromsar in tidigare än de egentligen själva ville, för de förmodade ”andras” skull. Att i omsorg välja och tänka för andras räkning är den nordiska välfärdsstatens avigsida, något som i förlängningen kan leda till ett förmynderi i frihetens namn. Osäkerheten om vad som går för sig i skolan har också utnyttjats och underblåsts av de militantaste falangerna av nyateism.Det är i sådan anda Den blomstertid och avslutningskyrkan får stryka på foten. För säkerhets skull. För dem som ”är mot religionen” som en lärare en gång trevande uttryckte sig inför problematiken. Det är synd. Och om man tänker i banor av vad som hör hemma inom ramarna för skolans fostran, helt onödigt.
I dagarna har de nya riksdagsmännen fått post från sina biskopar. Med välkomsthälsningen fanns också broschyren Religionsundervisning?. Den är kyrkans försök att bemöta de förutfattade meningar som ibland omgärdar religionsundervisningen. I texten tar man spjärn mot vanliga frågeställningar, som till exempel den om religionen är utdaterad i dagens samhälle. Skulle det inte vara bättre att ge rum för andra ämnen? Kyrkans svar är att bildning på livsåskådningens område omfattar att man känner till hur människor under historiens gång har besvarat de eviga frågorna, som den om meningen med livet och hur man lever ett gott liv.
Det är bra. Samtidigt är det också skäl att minnas att religionsundervisningen sköts av skolans egna lärarproffs. Den är inte kyrkans partsinlaga.
När kyrkan däremot själv stiger in i skolans hus som morgonandaktstalare eller gäst på timmen har den ett stort förtroende att förvalta. Det finns många exempel på hur det kan fungera, där församlingens ungdomsarbetare blivit en viktig länk i arbetet att stöda unga i sökandet efter ett stabilt och gott liv. Det finns tyvärr också exempel på när det har brustit, när kyrkan och kyrkorna har mist en lång tradition av samarbete.
Sveriges Kristna Råd har sammanställt ett utbildningsmaterial för församlingsanställda som jobbar, som det heter, mot skolan. Också i vårt grannland råder en stor osäkerhet kring religiös identitet och närvaro. Rådets utgångspunkt är ändå att alla som jobbar för ett gott klimat på skolan behövs – och det kan duga som en sanning också i finländska skolor.
Hos oss är kyrkan mor till skolan. Klockarskolorna grundades på 1600-talet för att lära folk läsa och skriva. Men skolan är vuxen nu, utflugen sedan länge tillbaka. Den är myndig och professionell. Den levererar pedagogiskt genomtänkt undervisning fem dagar i veckan året om i en miljö där både elever och lärare har vant sig vid en viss standard.
Det ställer krav på kyrkan – och här kommer de beska dropparna: En församling som fortfarande har förtroendet att komma in i skolan ska förvalta det väl. Det är knappast rätt taktik att fördela skolinsatserna med icke-picke-pö-taktik på medarbetarkonferensen.
Kravet gäller inte bara att ha något att säga, utan att verkligen kunna göra det på ett sätt som sitter i skolan år 2011 och ”som räcker året om”.