Hon framhåller att själva begreppet ”hållbar utveckling” är både svårtolkat och diffust, inte minst i pedagogiska sammanhang.
– Utveckling och utbildning kan användas för att tjäna många motstridiga intressen. Det verkar dessutom finnas en motsättning mellan vår kunskap om vad som borde göras och viljan eller lusten att skrida till verket, berättar Lili-Ann Wolff.
Det är inte svårt att se att kunskap om olägenheter i världen inte självklart leder till ett förändrat handlande. Vi har mer kunskap och större teknisk utveckling än någonsin tidigare, men ändå lever vi ut en ohållbar livsstil.
– Begreppet hållbar utveckling går ut på att kommande generationer ska ha motsvarande möjligheter till ett liv på jorden som vi. Men själva begreppet är en paradox. Med diverse matematiska beräkningar vill man åstadkomma en utveckling som är mer hållbar, alltså att vi ska kunna förbruka lika mycket men använda en mindre mängd naturresurser. Men hållbarhet står ju egentligen för någon form av status quo.
Vem är vi?
Lili-Ann Wolff säger att hon i sin forskning kommit fram till att bildningstraditionen i hög grad förbisett människans förhållande till naturen. Hon tror att miljöpedagogiken, som är en relativt ung vetenskap, borde fokusera mer på grundläggande pedagogiska frågor. Vi måste lära oss att förhålla oss på ett annat sätt till oss själva.
– Problemet är att människan inte handlar i enlighet med sitt kunnande. Jag tror att problemet ligger i att människor har problem med sin egen självrelation.
Filosoferna Jean-Jacques Rousseau och Michel Focault utgör den teoretiska grunden för Lili-Ann Wolffs forskning.
– Enligt Rousseau är människan i hög grad en del av naturen och hennes innersta önskemål står därför också i harmoni med naturen.
Men de sociala sammanhangen gör att människan lätt glömmer bort sina primära önskemål och börjar leva ett liv som går ut på konkurrens och att till varje pris visa upp sig och försöka överträffa andra.
Läs mera i Kyrkpressen 16-17/2011.