Han är övertygad om att det är viktigt att människor som är olika träffas och skaver runt mot varandras brottytor och vassa kanter, om ens bara för ett slag. För honom är det självklart att det är enda sättet att slipas. Därför måste det finnas naturliga mötesplatser för den processen.
Så, min vän lever som han lär och bjuder in folk på middag. Helst ska det vara människor som annars inte träffas, som har olika intressen men gärna ändå har något gemensamt, träbåtsbyggare och historiker till exempel.
”Det är alltid lika spännande att se hur det blir”, säger han ivrigt.
Jag faller pladask.
Han är en alldeles speciell människa som har ett speciellt uppdrag, en slags fredsmäklare.
Det behövs sådana som han.
”Matchmakers” är det engelska uttrycket för personer med uppgiften att passa ihop potentiella äktenskapskandidater. Bland de ashkenasiska judarna och inom hinduismen har uttrycket andliga kopplingar. Visst är min vän en matchmaker i många bemärkelser.
”Match” för också tankarna till annat. Till brottning och utmaning ... ja, till det där med slipningen igen.
Både sammanfogadet och brottningen, kommer för mig när jag tänker på det jag just har fått lära mig: Att någon kan tänka på att bjuda hem folk i första hand för att låta dem umgås med varandra.
Hans bordssamtal är en slags träningsmatch inför den himmel där vi får räkna med de mest förvånande bordsgrannar. Vilka samtal kommer att föras där? Vad kommer jag att få lära mig och förundras över – om jag har glädjen att bli bjuden? Vem sitter jag intill? Och vad kan de som jag aldrig kunnat?
Det genialiska är att det hela tydligen fungerar – varje gång.
Hunger är nämligen något som förenar oss alla.