Det börjar redan vid depån. Chauffören hälsar glatt alla välkomna och meddelar att avfärden sker om tre minuter. Under mina åtta år i den lilla stora staden har chauffören aldrig hittills frivilligt tilltalat resenärerna, så jag slås av häpnad. Men det fortsätter. När motorn surrar igång ber chauffören alla passagerare att sitta på sina platser vid avfärd och landning. Nu drar vi resenärer på munnen och söker med våra blickar försiktigt bekräftelse hos varandra: Det är här roligt, eller hur?
När vi rullar ut på Mannerheimvägen greppar kusken mikrofonen igen, hälsar oss välkomna en andra gång och förklarar att det här är linje fyrtio med Norra Haga som slutdestination. Han är vår chaufför för dagen och den beräknade ankomstiden är om fyrtiofem minuter. Lokal tid.
Nu kan vi pendlare inte längre hålla oss – alla ler hjärtligt, några skrattar högt och en spontan applåd bryter till och med ut. Jag småler hela vägen hem och är noga med att få ögonkontakt med chauffören via backspegeln och nicka uppskattande när jag stiger av.
Humor bygger på kontraster, i det här fallet mellan samhällets spelregler och deras luckor. Busschaufförens uppgift är enformig och oglamourös – ändå vågade han bryta mönstret och bjuda på sig själv.
Chauffören för linje fyrtio (avgång 16.03) lärde mig den tisdagen att vi inte alltid är slavar under våra omständigheter. I oss bor ljus, hopp och kraft till förändring. Tack för den lärdomen.