Uppropet har väckt reaktioner både för och emot. De flesta kan säkert bejaka att det vore skönt att dra ur proppen ett tag, slippa höra och läsa flödet om styvnackade diktatorer och naturkatastrofer.
Visst finns det medieholics, informationsbulimiker, som låter slösurfandet äta den tid som både familjen och den egna själen är svältfödd på. Där är mediefastan säkert helt rätt och ger rum för ett nödvändigt annat när man avstår från överkonsumtionen.
Men samtidigt är det just det här som är poängen, att fastan i grunden är något som ska bereda rum för något annat, någon annan. I den ortodoxa traditionen är tanken att det att man avstår, till exempel från kött, ger pengar över som kan delas med dem som behöver dem. Fastan har dimensioner både inåt och utåt.
I det perspektivet måste också mediefastan ha en djupare mening. Att enbart betona må-bra-aspekten gränsar till själviskhet, om den samtidigt medför att man sluter ögonen för det som dagligen händer och som drabbar medmänniskor i ens omgivning och i vår gemensamma värld. Katastrofer, våld och förtryck fastar tyvärr inte.
Lutherska världsförbundet (LVF) publicerade för en tid sedan en rapport om medlemskyrkornas kommunikation och mediearbete i olika delar av världen. Titeln Our Daily Bread – Communication as a Mission and Ministry of the Church kopplar kommunikationen till det dagliga brödet. Förre generalsekreteraren för LVF, dr Ishmael Noko drog i ett linjetal om världsförbundets kommunikationsroll samma parallell.
”Att dela varandras bördor och att bry sig om varandra är nyckeln till kommunikation och gemenskap. Och den som kommunicerar är kallad att nära både människornas, kyrkornas och gemenskapens liv”.
Samtidigt konstaterade han att kyrkorna har ett viktigt uppdrag i att överbrygga gapet mellan det som händer globalt och det som sker lokalt. Där räcker det inte med att bara referera världsnyheterna, göra dem tillgängliga. Utmaningen är att göra globala händelser relevanta på lokalnivån. Global medvetenhet byggs lokalt.
Här får Nokos resonemang från mitten av nittiotalet ta ledarskribenten Brita Hälls fasteupprop i hand. Ett medieflöde i råformat leder inte nödvändigtvis till de handlingar och tankar som bygger upp ett kollektivt ansvar för världen som en by. Paradoxalt nog kan det avtrubba oss istället. Och då blir det effektlöst och stressande, utan det resultat i handling som kristendomen också handlar om.
Att bara utestänga flödet för sin egen samvetsfrids skull räcker däremot inte. Men om fasteuppropet gäller att sålla i floden, att turas om att hugga tag i och vaska vidare med ny energi där det behövs – då är det inte bara en välkommen uppmaning, utan en nödvändig sådan.