Som 19-åring förälskade sig Petra Pagels mamma i en tysk sjöman som hon träffade i Hangö. Trots att de tyckte mycket om varandra så kom det som en överraskning när hon en morgon vaknade ombord på ett tyskt lastfartyg långt ute på Östersjön. Hennes föräldrar skickade polisbåten efter fartyget men det var för sent att vända om. Tyskland blev snart hennes nya hem och en kort tid senare föddes Petra Pagels.
– Jag vill gärna börja min berättelse med mina föräldrar. Mamma är finlandssvensk och jag har fått det svenska språket genom sommarlov och barndomsminnen från Finland. Fortfarande älskar jag allt som är finländskt: bastun, tangon – jag är den största anhängaren av Finland.
Varför leva?
I dag bor Petra Pagels själv i Finland. Hon utstrålar livsglädje, skrattar högt och har ögon lika intensiva som sin livshistoria.
Föräldrarnas dramatiska havsromans övergick i ett äktenskap där problemen med tiden fick övertaget. När Petra var femton år skilde sig föräldrarna och hon flyttade till sin mamma.
– Hela mitt liv gick i bitar. Det kändes som om någon hade dragit mattan under fötterna på mig och allt var förstört. Jag brydde mig inte om något och framför allt inte om mig själv. Jag gav bara upp och tyckte inte att det fanns någon grund för att existera mera.
Under tre års tid var livet ett kaos. Genom vänner fick hon tag på droger.
– Som tur inte de allra tyngsta.
Till slut var det pappan som tog tag i hennes liv efter att han själv genomgått en stor livsförändring.
– Han gick i terapi för att sluta dricka alkohol. Där träffade han sin nya fru som var troende och genom henne blev min sjömanspappa, som aldrig satt sin fot i kyrkan, som 52-åring berörd av Gud.
Han lade nu all sin kraft på att få dottern tillbaka på en bättre väg.
– Jag trodde först att han gått med i en sekt och blivit hjärntvättad, så där som tonåringar kan se på sina föräldrar. Han hjälpte mig att lämna det gamla kompisgänget och livet i hemstaden.
Hon fick jobb på en restaurang som ägdes av släktingar. Den fanns på en liten ö utanför Tyskland.
– Plötsligt befann jag mig långt bort från allt det gamla. Jag fick jobba hårt, men jag hade också tid att tänka och konfronteras med den hårda realiteten, med mitt liv.
Efter en månad sjönk hon ner i den djupaste svackan dittills.
– Jag försökte ta mitt liv genom att skära upp handlederna. Men jag vågade inte slutföra det och jag gick ut, vandrade planlöst i byn och hamnade utanför en kyrka. Jag gick in och satte mig och frågade rakt ut: Varför vill du att jag ska leva, Gud?
Läs hela profilen i Kyrkpressen 13/2011.